Jag har 1477 Facebookkompisar, men få nära vänner. Det är knepigt med vuxen vänskap.

När jag var liten var vänskap inga problem. Jag gjorde som så många andra. Gick rakt på sak och frågade: Vill du bli min bästis? Om svaret var ja, visste man vad som gällde. Nu var det vi två som skulle leka.

Men som vuxen är vänskapsrelationer mer komplicerade. Hur vet man att vänskapen är ömsesidig och vad kan man egentligen förvänta sig av en vän?

Att vara gift är motsatsen till den odefinierade, fria och ofta flyktiga vänskapen.  Där finns tydliga förväntningar. Jag vet att min man kommer ta hand om mig när jag är sjuk. Jag vet att jag kan prata med honom om allt utan att han dömer eller berättar vidare. Och jag vet att jag kan lita på honom till 100 procent.

Kanske skulle det underlätta att skapa ett slags vänskapsförbund? Elin Liljero Eriksson, som skrivit en handbok om vuxen vänskap, är inne på det spåret. Utifrån egen erfarenhet har hon märkt hur befriande det kan vara att sätta ord på vad ens vänner betyder och sedan komma överens om att alltid finnas där för varandra.

Jag skulle nog behöva något liknande. För även om jag har lätt för att ta kontakt, är en trevlig bekant och en pratglad kollega blir jag osäker när det kommer till den djupa vänskapen. Hur mycket tid kan jag ta i anspråk? Har jag rätt att bli ledsen när någon inte ringer eller bjuder med på fest? Är jag barnslig som blir besviken när vänner inte har tid?

Ibland längtar jag till att bo i en slags Bullerby där utbudet av människor är begränsat och ens grannar automatiskt blir ens vänner. En tillvaro där umgänget är otvunget och naturligt och en fikaträff inte kräver tre veckors framförhållning.

Eller så kanske jag skulle lära mig att leva i verkligheten. Och försöka bli en bättre vän. Jag har hört att det är bättre att se bjälken i sitt eget öga än flisan hos någon annan.

Läs mer: ”Omsorg och fokus på den andra ger nytt liv i vänskapsrelationen”