Det har jag lärt mig av att vara gravid

Blogg Föräldraskap Att bli förälder

Malina Abrahamsson om känslorna som väcks av att bära ett barn

Att bära ett barn är en existentiellt omvälvande upplevelse, men när de nio månaderna är över och det lilla barnet sover lugnt i ens famn, alternativt skriker i kolik, är det lätt att glömma hur det var att ha ett barn växande inom sig.

Inom någon vecka kommer mitt andra barn att födas. Jag hoppas att jag den här gången inte kommer glömma graviditeten så snabbt. För det finns viktiga lärdomar att bära med sig.

I boken ”Lyckliga i alla sina dagar” skriver Nina Björk att en gravid kvinna är ”en levande dementi mot autonomin eftersom hon de facto är två i en” vilket på pricken beskriver det gravida tillståndet.

Men varför är vi så dåliga på att ta vara på den erfarenheten?

Ett problem är att vi i vår del av världen hävdar oberoende som det eftersträvansvärda och sätter likhetstecken mellan självständig och stark, när det egentligen borde vara tvärtom.

Som gravid blir det uppenbart att vår grundförutsättning som människor är beroendet. Att känna en annan människa växa inom sig och vid varje barnmorskebesök höra dess hjärtljud är en påminnelse om just detta.

Det är inte heller bara bebisen i min mage som är beroende av mig. Som gravid har jag själv blivit beroende av andra människor. Med en tung kropp och ett trött sinne (och dessutom mitt i en flytt) har jag inte klarat mig själv. Upprepade gånger har jag fått be min man dra ett tyngre lass, frågat vänner om att passa vår tvååring och låtit kompisar komma över med mat. Jag har fått förlikas med känslan att vara till besvär.

Dessutom har graviditeten fått mig att leva i närmare kontakt med mina känslor – jag har rörts till tårar, blivit arg och orolig på en helt ny nivå. Det har varit svårt att värja mig mot alla samhällsproblem och jag har tänkt ovanligt mycket på klimatkrisen. En del har viftat bort det som hormonell överkänslighet och lugnat med att det kommer gå över, men jag har börjat tänka att jag nog inte vill att det ska gå över.

För det är något positivt med att kunna ta in och beröras av världen. Det egna jaget puttas bort från centrum. Det kan i bästa fall göra att omsorgen om skapelsen och andra människor blir större.

Även efter graviditeten vill jag också fortsätta be om hjälp. Mota bort tanken som säger att jag är till besvär och i stället omfamna det ömsesidiga beroendet. Om det är något som jag tror kommer göra mig till en bättre mamma är det just det.

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
ANNONS