Malin Aronsson, redaktör på Dagen. Visa

Hyllning till kyrkornas kaffetanter

Vänner och relationer

Ganska ofta syns det jag gör i kyrkan på scenen. Samtidigt som Greta dukar en trappa ned.

Detta är en hyllning till Greta. Hon är en av dem som ser till att vi har fina servetter i min kyrka. Och att vi dricker vårt kaffe i porslinskoppar i stället för pappersmuggar. Greta är en sådan som brinner för värdigt fika och en söndag när jag susar förbi församlingsvåningen före gudstjänsten slår det mig att någon har lagt ned sin själ i dukningen.

”Vad fint”, utbrister jag och pillrar lite på en av de små rosorna som står perfekt placerade på varje bord.

Greta skiner upp, och sedan pratar vi en stund om hur mycket trevligare det blir med vackra detaljer. Sådant som jag ofta missar där jag far fram i 180 knyck, med tre barn i släptåg.

Efter vårt lilla samtal fortsätter jag framåt för att förbereda söndagsskolans minuter i gudstjänsten. Ganska ofta syns det jag gör i kyrkan på scenen. Samtidigt som Greta dukar en trappa ned.

Kanske borde Greta jobba med reklamfilm i stället. I den branschen är det oerhört viktigt med personer som är bra på detaljer. Ibland hoppar jag in som reklamfilmsregissör för korta klipp om mat. Då är jag helt beroende av en skicklig matstylist.

Dessutom behövs en hel hög andra personer. För 20 sekunders film går det åt två fotografer, en ljudtekniker, en producent, en kock, en matstylist, fyra skådespelare, en sminkös, en klädstylist, en projektledare och gärna ännu fler ibland.

Alla måste göra sitt jobb, annars faller det. Om ljudkillen inte har laddat mikrofonen med batterier måste hela teamet vänta medan han åker till Coop. Om matstylisten inte har satt på spisen i tid, kan kameramannen omöjligt få den där ”rykande varm-effekten”. En inspelning kan erbjuda tusen tillfällen till irritation, men när allt lirar upplever man en härlig symbios. Mot slutet av dagen står alla där och beundrar resultatet på en bildskärm.

”Ååå”, säger vi när den färska rosmarinen singlar ned i slowmotion över en gyllenbrun kycklingfilé. Jag vet att det låter fånigt, men jag känner mig så glad i de där stunderna. Och det är inte det att kycklingfilén blev snygg. Det är att vi gjorde det tillsammans.

Så kanske anlitar jag Greta nästa gång jag ska göra reklamfilm. Eller så är det dumt att en kvinna i hennes ålder sliter ut sig på något som varar i 20 sekunder. Hon behövs ju så väl i kyrkan där målet är både större och längre. Där vi ska göra himlen på jorden. Snacka om att alla måste göra sitt jobb. Så jag försöker förklara Jesus för barnen. Och Greta dukar så att folk ska vilja stanna, prata och mötas. Annars faller det. Och en sak håller jag med dig om Greta: Kaffe ska drickas ur porslin.

ANNONS