Vad tycker du är kul och ger dig energi? brukar jag ibland fråga åhörarna i samband med mina föreläsningar. Jag glömmer aldrig kvinnan i 40-årsåldern som svarade: Jag har ingen aning om vad jag tycker är kul längre. Det känns som att jag sitter i baksätet på en bil och att det är någon annan som kör.

Hennes svar berörde mig och jag minns att jag sa: ”Tänk tillbaka på din barndom. Vad tyckte du var roligt när du var liten?” En tid senare fick jag ett meddelande från henne där det stod: ”Tack Cajsa. Nu vet jag vad jag tyckte var kul som barn och jag har börjat göra det igen!”

Det vi älskar som barn lever kvar i våra hjärtan för alltid, sägs det. Barn har en medfödd förmåga att stanna till, förundras och glädja sig över till synes enkla och vardagliga saker. Sådant som för oss vuxna tycks passera obemärkt förbi.

Är det möjligt att behålla barnets nyfikenhet och upptäckarglädje genom livet? När förundrades vi över något senast och vad var det som väckte vår ”wow-känsla”?

”Fråga inte vad världen behöver. Fråga vad som gör dig levande och börja göra det. Det världen behöver är människor som blivit levande.” (Howard Thurman).

Ibland möter jag vuxna, mig själv inkluderad, som verkar ha tappat livslusten och livsgnistan. Vuxna med tomma blickar och sorgsna ögon. Vuxna vars liv präglas av stress, krav och prestationspress. Vuxna som inte ger sig själva möjlighet att stanna till och fundera över ”Vad ger mig glädje och wow-känsla? Vad får mig att skratta och ha kul? Vad ger mig kraft och energi?”

Barn gör inte som vi säger, utan som vi gör, sägs det. Vi är modeller för våra barn och våra barn lär sig av modeller. Genom att försöka ge utrymme för det som ger oss wow-känsla, visar vi våra barn att det är viktigt att kunna glädja sig åt och njuta av livet.

Med det inte sagt att vi inte får vara ledsna, arga eller besvikna. På livsresan kommer vi att möta både med- och motgångar, glädjeämnen och sorger. Livet innehåller både uppförs-och nedförsbackar och det gäller att passa på att åka pulka i nedförsbackarna!

”Predikar du för dina barn?” Den frågan fick prästen Ulrica Stigberg av en journalist och hon svarade: ”Ja, hela tiden! Varje gång jag svettig kommer hem från en löprunda och lägger mig på golvet och kör situps predikar jag för mina barn.” När vi prioriterar det som ger oss glädje, kraft och energi modellerar vi och visar vägen för våra barn.

”Låt oss vara vuxna på ett sådant sätt att våra unga vill bli äldre.” skrev jag en dag på Twitter. Livet är periodvis tufft, stressigt och kravfyllt. Men det ska inte vara så hela tiden.

Låt oss stanna upp en stund och fundera över när vi skrattade senast. Låt oss hålla oss nära barnen och smittas av deras skratt. Låt oss fundera på vad vi älskade att göra som barn och vad som eventuellt har gått förlorat under livsresan. Låt oss göra allt vi kan för att bevara wow-känslan genom att fylla våra liv med det som gör oss levande.

Det finns bara två sätt att leva sitt liv på. Ett är som om ingenting är ett mirakel. Det andra är som om allting är ett mirakel.” (Albert Einstein).

Idag har vi möjlighet att förundras: över en vacker, färgglad blomma i dikesrenen, över att vårsolen värmer våra vinterbleka ansikten, över människor som lyser upp när de ser oss och över att vi har möjlighet att sprida ljus och värme omkring oss.

”Framför allt som ska bevaras, ska du bevara ditt hjärta. Därifrån utgår livet.”  (Ords 4:23).

Vad finns i våra hjärtan? Det vi älskar som barn lever kvar där för alltid. Låt oss göra allt vi kan för att väcka, vårda och värna det!