Foto: Karlijn Prot Visa
Malin Aronsson, skribent, bloggare och krönikor på Fixa kärleken. Visa

Till dig som är ett marsvin

Blogg Vänner och relationer

Marsvin som inte har sällskap slutar ofta äta och tappar livslusten. Det väcker min igenkänning, skriver vår bloggare Malin Aronsson.

Jag är rätt säker på en sak. Om Gud hade skapt mig till ett djur, hade jag varit ett marsvin. Nej, inte för att jag har hår på ryggen eller låter som en liten gris om nätterna, utan för att jag är så sällskaps-sjuk.

Grejen med marsvin, är att de inte klarar sig utan en kompis. Sådant vet man om man har tre barn i husdjursåldern. Hur de än tjatade kom marsvin aldrig på fråga, för vi ville bara ha ett djur. Så vi köpte en ensam hamster istället. Den var nöjd med att få ha sina frön och sitt springhjul i fred. En sådan varelse är fullständigt obegriplig för mig. Hur kan någon vilja vara utan andra?

Då har jag har mycket lättare att förstå marsvinet. Marsvin som inte har sällskap slutar ofta äta och tappar livslusten. Det väcker min igenkänning. Om jag inte får sällskap blir jag nästan knäpp, det har jag märkt sen jag började plugga på distans. Visst är det lyxigt att minst en dag i veckan sitta för sig själv med näsan i en bok. Men efter bara några timmar brukar det börja krypa i mig. Om ingen ser mig eller vet vad jag gör, finns jag då?

Jo det gör jag, för jag läste filosofi förra terminen. Cogito ergo sum sa Descartes. Jag tänker, alltså finns jag. Trots att jag är ett marsvin. Och ibland undrar jag, är det något fel på mig?

Nej, jag tror inte det. Jag tror bara vi är skapta olika. Ibland glömmer vi det. Att vissa av oss klarar ensamheten ganska bra. Medan andra av oss nästan dör om vi inte får vara tillsammans.

Jag är ett marsvin som har haft tur, för jag slipper bo ensam. Det pratas, skrattas, andas, slamrar och skramlar omkring mig nästan hela tiden. Men det finns de som inte har det så. Trots att de är skapta som jag. Äldre personer som inte har någon. Eller min vän som nyligen separerat och i vårt telefonsamtal häromdagen uttryckte just detta.

Ensamhet när man är sällskapssjuk. Det är hemskt. Jag sa inte som många andra säger till min vän. Att man måste lära sig att leva med ensamheten. För jag vet att det inte går. Inte för alla. Jag tog istället i från tårna för att komma på platser där min vän skulle kunna träffa andra.

’Kom till oss ibland och ring mig när du vill. Engagera dig i kyrkan och börja träna på gym, sa jag.

’När det uppstår ensamma hål, åk upp till centrum och släntra en stund bara för att få se folk.’’ Jag tror nämligen att det är vad jag skulle ha gjort. Mitt i det där samtalet trillade min familj in i hallen igen och jag var tvungen att lägga på.

Men frågan dröjde sig kvar. Hur gör man om man lever ensam fast man verkligen inte vill det. Om man längtar efter att äta tillsammans med andra, om man vill höra röster som inte kommer från en TV, om man vill känna värmen av flera i rummet, men det finns inga där. Hur gör man?

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
ANNONS