Det finns något sunt med att sätta saker i perspektiv och tänka tankar av typen: Det kunde ha varit värre.

Men det finns också något sunt i att ta sina känslor på allvar och inte förtränga det egna lidandet. 

Det är – som så mycket i livet – en balansgång.

Jag tänker mycket på just det här nu under Coronakrisen, på hur stora och små sorger går sida vid sida. Någon förlorar en anhörig, en annan förlorar sitt jobb. Någon blir sjuk av oro, en annan ledsen över att födelsedagsfesten ställs in. Och en stor grupp sitter hemma och har tråkigt.

Det är svårt att inte jämföra lidande. När jag var yngre, särskilt i tonåren, tänkte jag ofta på världens orättvisor och så fort något kändes jobbigt i mitt eget liv satte jag det i kontrast till dem som lever i fattigdom. Vips försvann mina problem! Eller gjorde de det? Nej, de fanns ju kvar, fast undantryckta i något mentalt skrymsle.

Med åren har jag insett att det går att ha två tankar i huvudet samtidigt. Min vän Elin formulerar det så bra:

”Om du vill gråta över att du inte får träffa dina kompisar, att påskresan blev inställd eller att du inte kan åka till affären och köpa glass när du är krasslig, gråt över det. Håll inte inne för att det finns andra som har det värre. Det finns alltid någon som har det värre”.