Min vän Andreas kallar det för att gå in i ”Fas 2”. Det han åsyftar är den stund under dygnet som är helt tillägnad familjens två vuxna, efter att barnen somnat. Han och hans fru må vara utarbetade och trötta emellanåt, men Fas 2 är något de aldrig skulle rucka på.

Hemma hos oss kallas stunden för att ta en tefika. Bara han
och jag, ett tänt ljus och en avsatt tid, kort eller lång spelar mindre roll.
Mysigt värre. Även om det inte behöver ha koppling till filmvärldens beslöjade
invit ”Would you like to come up for a cup of tea?”.

Det är långt ifrån alla kvällar som det händer, men förhoppningsvis någon i veckan. Jag tror mycket på vikten av de där återkommande stunderna. Där vi hinner titta på varandra något längre än i en halv sekund, samtala, kanske be, kanske skratta åt något dråpligt som hänt under dagen. Kvällssamtalen blir inte alltid djupa och existentiella – ibland handlar det mer om att synka almanackorna inför kommande vecka. Det är just därför det är viktigt att de återkommer med jämna mellanrum.

Oavsett vilka termer vi använder så är syftet detsamma. Att
avsätta en tid för varandra, par emellan. Utan barn, utan skärmar. Det viktiga
är inte vad vi kallar det, vad vi inmundigar eller ens vad vi pratar om. Det
viktiga är att det blir av och att det blir av titt som tätt.

Ibland hör man någon som suckar längtansfullt: ”Åh, så skönt, nu är det bara en månad kvar till semestern, då får vi äntligen tid för varandra igen!”. Men väntar vi även med vår personliga hygien tills vi får långledigt? ”Åh, snart ska jag ta mig tid att borsta tänderna och tvätta mig under armarna igen! Äntligen ska det rensas!”

Lika enkelt som kvällstoaletten och minst lika nödvändigt
tror jag det är att inte skjuta äktenskapsvården på framtiden i tron att det
kommer lösa  sig. Prioriterar vi inte att gå in i Fas 2 – ja, då kan det
bli svårt med livets andra faser också.