Det finns vissa främlingar som jag har en återkommande relation till. Människor jag pratar med oftare än några av mina närmsta vänner. Ändå vet jag inte deras namn.
I den lite bortglömda västra tunnelbaneuppgången i Vällingby arbetar en man som driver en liten livsmedelsbutik. Jag går förbi där dagligen och varje gång displayen visar att det dröjer några minuter till nästa avgång så smiter jag in. Jag köper en kaffe i pappmugg och vi växlar några ord.
Genom åren har jag lärt mig att han är syrisk ortodox, bor i andra änden av Stockholm och har barn som spelar fotboll på helgerna. Tidigare i våras redogjorde han för det ortodoxa påskfirandet som ligger en vecka senare än den påsk som står utsatt i vår svenska almanacka. När jag någon vecka senare önskade honom glad påsk sken han upp och fortsatte att berätta innan slamret utanför avslöjade att tåget var på väg in på perrongen.
Ett annat sådant återkommande möte har varit på gymmet. Jag tränar sent på kvällen efter att barnen lagt sig och gör repetitionerna snabbt och fokuserat för att inte missa den efterföljande belöningen. Bastun.
I gymmets lilla bastu återfinns vid den här tiden alltid samma personer. Alla vet att anläggningen ska stänga om några minuter, men likt ett ”chicken race” mot stupet sitter vi kvar i tystnaden. Minut efter minut. På onsdagar är det Melissa som stänger träningsanläggningen. Hon är sträng och släcker ner så fort klockan passerat 22.00. Då blir det plötsligt febril aktivitet i omklädningsrummet.
De senaste månaderna har jag börjat samtala allt oftare med en av männen. Han brukar ha med sig en liten oljeflaska med eukalyptusdoft som han droppar i vattnet som kastas på stenarna. Han kommer från Iran, men har jobbat många år i London och pratar en klingande brittisk engelska. Vi brukar prata om fotboll, jobb och det svenska klimatet. Fortfarande vet jag inte hans namn.
Jag har insett att jag uppskattar de här små spontana mötena som uppstår i vardagen. Det är något med vänligheten i samtalen som uppstår mellan främlingar.
Prästen och konstnären Natanael Beskow har sagt att ”vänlighet är kärlekens småmynt, att användas i de dagliga utgifterna”. Just så tror jag att det är. Det finns något omtänksamt i de här mötena. Vi önskar varandra trevlig dag eller trevlig kväll och skiljs åt. Några gånger har jag kommit på mig själv med att be en bön för de här främmande personerna.
Vem vet – nästa gång vågar jag kanske till och med fråga om namnen.
