När min make i slutet av juli åkte till England för att valla konfirmander en vecka, fasade jag för att lämnas ensam som vårdnadshavare. Jag gavs många tillfällen att öva mig på den goda konsten att be om hjälp. Tack och lov så fanns den att få. Svärföräldrarna lät barnen turas om att sova över, vänner kom på avlastande besök, en församlingsmedlem bjöd ut oss till sin stuga och grannar hällde upp lugnande koppar kaffe. Vilket nätverk som kan öppna upp sig bara man bjuder in till det! För att inte tala om den kraft, tålamod och kärlek som vi ständigt tar emot från höjden. Alltsammans gjorde att veckan som gräsänka inte bara handlade om överlevnad utan blev rentav trevlig (men visst var det skitjobbigt många stunder också).
I pausen som sommaren ger oss får vi tillfälle att reflektera över hur vårt liv ser ut, vilka val vi gör och om det är dags att göra något annorlunda inför det nya läsåret. Kanske bör jag gå ner i arbetstid? Kanske är det dags för en ny utmaning eller tid att plocka bort något från kalendern?
Den här sommaren har jag ett flertal gånger återkommit till tanken på ett framtida flergenerationsboende. Hur smidigt vore det inte för en småbarnsförälder att ha en lättillgänglig barnvakt? Eller för en tonåring att ha andra vuxna till hands när de egna föräldrarna inte fattar något? Och hur skönt borde det inte vara för den äldre med sällskap och handräckning?
Många familjer och släkter kommer samman för ett koncentrat av umgänge under sommaren. Det blir inte alltid så bra. Från att ha levt åtskilda under större delen av året ska man plötsligt knö in sig under samma tak och samsas kring köksbord och sovplatser. Den tredje dagen, om inte förr, är irritationen och konflikten ofta ett faktum.
Vi är beroende av Gud och av varandra för att livet ska bli så drägligt som möjligt. Oavsett om vi tar steget att leva i flergenerationsboende eller inte så tror jag att vi behöver leva närmare varandra. Inte bara under tre intensiva sommardagar en gång om året.
