Under julledigheten var jag med om någonting märkvärdigt. Det var kvällen före julafton och jag stod i kön på Ica. Framför mig stod en kvinna med barnvagn, täckjacka och slöja som försökte byta några rullar julpapper. Överdragsplasten var dock borttagen och kvinnans förfrågan avvisades med några suckar från kassapersonalen. När jag lite senare körde ut bilen från parkeringen såg jag kvinnan igen. Den här gången kom hon springande med sin barnvagn efter en buss som försvann i fjärran framför henne.
Jag fick en impuls och vevade ner rutan och frågade om hon ville ha skjuts i stället. Till min förvåning tackade hon ja. Vi hjälptes åt att fälla ihop vagnen. Hennes son hoppade upp i vår grabbs lite för stora barnstol och vi körde iväg.
Det visade sig att kvinnan var ny i staden och ännu inte lärt sig hitta till området där hon fått lägenhet, men hon kunde beskriva var busshållplatsen låg och jag körde ditåt.
Vi fortsatte prata. Jag frågade varifrån hon kom och kvinnan berättade att hon kom från Eritrea. Spontant gjorde jag det jag brukar göra när jag möter människor från Eritrea. Jag briljerade med att glatt skryta med det enda ord jag kan på tigrinja. ”Beta Kristiyan” (stor reservation för stavningen här). Ordet betyder kyrka eller Guds hus.
– Är du kristen? utropade kvinnan.
Hennes röst var plötsligt stark. Jag tänkte med ens att jag måste ha klivit på en öm tå. Eftersom kvinnan hade slöja utgick jag från att hon var muslim.
– Jag är också kristen, utbrast hon till min stora förvåning.
– Direkt när du stannade bilen tänkte jag att ”han måste vara kristen”. För jag sa till Gud: ”Du måste skicka någon som kan hjälpa oss hem nu när vi missar bussen och jag inte hittar till vårt nya hem”.
Jag kunde knappt tro mina öron. Men kvinnan i baksätet hade just kommit igång.
– Du vet att Gud vill hjälpa oss med allt om vi bara tror på honom och ber till honom om det vi behöver, deklarerade hon trosvisst.
Den kvällen körde jag hem med ett leende på läpparna. Hade jag just använts av Gud? Jag kan inte tolka det hela på något annat sätt.
Samtidigt gnagde frågan i mig. Var det så här enkelt? Hur många gånger har jag inte fått en sådan där impuls att göra något för en annan människa, men slagit bort tanken för att det känts obekvämt eller pinsamt att kliva fram till en vilt främmande person?
Men mötet med kvinnan utanför Ica har peppat mig att försöka lyssna lite mer till den där typen av inre maningar. Att lite oftare låta tanken bli mer än bara en tanke.
Tänk om vi vågade agera när vi känner en impuls att göra något för en annan människa. Jag tror att livet skulle bli både roligare och mer meningsfullt. Och vem vet – det kanske till och med visar sig att vi varit sända av Gud.
