”Hej, hur mår du?” frågade kvinnan jag mötte på Ica för en tid sedan. Ärligt talat befann jag mig i en tuff period i livet just då. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara och funderade: Ska jag ta på mig ”Det är bra”-masken, eller ska jag säga som det är, utan filter?
”Jo, det är som en hallonlakritsskalle.”, svarade jag till slut. Så här efteråt inser jag att det faktiskt är en rätt bra beskrivning av livet.
Livet är som en hallonlakritsskalle: både härligt och besvärligt, soligt och sotigt, utmanande och utmattande. Ja, livet är både och: både rött, sött och gött och mörkt, tungt och jobbigt. Samtidigt.
Jag vet att beskrivningen haltar om du gillar lakrits, för de flesta människor brukar inte gilla de mörka perioderna i livet.
Vi lever i en tid då vi har så höga förväntningar på vad det innebär att må bra, så att vi mår dåligt av det. Vi har en hög lägstanivå istället för en låg högstanivå. Ju större glapp det är mellan ideal och verklighet, desto sämre mår vi. I glappet mellan vad vi förväntade oss och hur livet faktiskt blev står vi med vår besvikelse. Vad gör vi när livet inte blev som vi hade tänkt oss?
”Det var bättre förr, då trodde man att livet var en jämmerdal i väntan på himlen.”, sa en person jag mötte. Om detta livet är det enda gäller det att maximera, optimera och leverera. Inte konstigt att vi blir sjuka av stress! 80 procent av långtidssjukskrivningar i Sverige är stressrelaterade. Föräldrapar arbetar i genomsnitt tio timmar mer per vecka och konsumerar dubbelt så mycket än för 30 år sedan.
”Det är omöjligt att leva livet utan att skada sig.”, sa storebror till lillebror i höstas, när han hade skrapat upp armbågen på grusplanen under fotbollsträningen så att blodet rann. Vi behöver en verklig bild av verkligheten och vi behöver redskap till att hantera besvikelser, motgångar och problem. På samma sätt som det finns Första hjälpen-kuddar för kroppen finns det hjälp för själen.
Psykisk hälsa handlar om att klara av vanliga påfrestningar. Vi skadar både våra kroppar och själar under livsresan. Inte endast livet, utan även vi människor är som hallonlakritsskallar. Vi har både styrkor och svagheter, möjligheter och begränsningar. Vi kommer att såra, svika och skada varandra. Vi kommer att bli sjuka och dö. På samma sätt som det finns kryckor för brutna ben, finns det kryckor för brutna själar.
Livet är skevt, trasigt och knasigt. Vi river och skär oss på det ibland. Vi skarvar, lagar och lär oss av varandra. I världens mest individualistiska samhälle Sverige behöver vi lära oss att se varandra som en resurs. Ensam är inte stark. Precis som delad glädje är dubbel glädje, förminskas delade problem. Livet underlättas när vi bär det tillsammans. Vem är din Första hjälp?
Det finns inga enkla lösningar på livets svåra problem. Vi lever inte alltid som vi lär, men vi kan lära oss så länge vi lever. Det vi tränar på blir vi bättre på. Vi kan försöka träna oss på att våga vara lite mer sanna med hur vi mår och hur vi har det. Vi kan också träna oss på att be om hjälp av varandra.
Två livsviktiga kryckor för själen är: ”Var sann!” och ”Ta någons hand!” Vi kan inte vaccinera oss mot livets svårigheter, men med hjälp av kryckorna kan vi ta oss igenom den största utmaningen av alla: livet självt.
Cajsa Tengblad, hälsopedagog, yrkesföreläsare, författare, dip.coach
