– Kan vi be till Gud att Wictoria och High 15 vinner Melodifestivalen?
Under torsdagskvällens aftonbön var vår dotter särskilt fokuserad. Kvittrande redogjorde hon för favoriterna inför lördagens deltävling. Och varför det var viktigt att just bidragen ”Not With Me” och ”No Drama” tog sig vidare från deltävlingen.

Jag nickade och noterade. De senaste åren har jag vant mig vid att det brukar låta ungefär på det här sättet så här års. I Sverige är Melodifestivalen närmast en folkrörelse.

Det görs kampanjer i mataffärerna, radiokanalerna gör melloquiz och
chipsföretagen lanserar särskilda smaker. När julens ljus har slocknat och
våren fortfarande dröjer verkar det som att en stor del av folket behöver de
här lördagskvällarnas fest och glitter som ett välkommet avbrott i snömodden.

Jag lyssnade klart på dottern och formulerade en trevande bön där vid sängkanten om vinst och avancemang till finalen för Wictoria och High 15. För säkerhets skull la jag till en lite mer allmän förbön att alla de andra artisterna också.

På fritids dagen efter fick eleverna provlyssna på de minutlånga klipp av
låtarna som SVT lagt ut innan deltävlingen och därefter rösta på sina
favoriter.

Vid hämtningen kunde man se hur barnen hade fått sätta lappar med sitt namn vid de olika bidragen. Killarna hade röstat så gott som unisont på Nano medan tjejernas röster var fördelade mellan Wictoria och High 15. Men det fanns en röst stack ut.

En av de lite tuffare killarna hade högst oväntat använt sin demokratiska
rättighet till att stötta Arja Saijonmaa.

Av någon anledning gjorde det där mig på gott humör. Att någon vågade gå mot strömmen och öppet heja på en 74-årig schlagerdiva som sjöng om hotade årstider i en jättelik vit glitterklänning ingav en märklig känsla av hopp.

När lördagens deltävling väl var avgjord kunde jag och dottern konstatera
att hon blivit bönhörd till hälften. Wictoria gick direkt till final, medan
High 15 åkte ut.

Hur gick det då för Arja Saijonmaa? Hennes pampiga klimatkampsång kom
obönhörligt sist.

På måndagen på väg in till jobbet fann jag mig plötsligt söka upp låten på Spotify. Jag kan inte riktigt redogöra för varför, men det blev min lilla hyllning. En hommage till en 74-årig schlagerdiva, till en tävling som ändå piggar upp oss svenskar mellan snöskottningarna och till den modiga killen som vågade gå sin egen väg.

Nästa gång ska jag nog be att Arja vinner hann jag tänka medan jag gled
genom vinterlandskapet med refrängen pampigt ljudande i lurarna.

”Ja när solen lyser upp vår himmel varje dag
Vandrar vi alltid hand i hand
Och jag vill ta dig i min famn
Ja då ler jag hela vägen genom hav och land
För vi måste visa kärleken
Rädda våra årstider min vän”

Läs mer: Kanske är vi mer använda av Gud än vad vi tror