”Du är finare på bild än i verkligheten!” Dessa ord uttalades till mig av en person precis innan jag skulle föreläsa. Till saken hör att arrangören hade använt en flera år gammal bild på mig i marknadsföringen, och denna kvinna var ärlig nog att berätta vad hon tyckte.
Jag blev först lite sårad av hennes kommentar, men ju längre jag har funderat på den, desto mer inser jag att hon har rätt. Livet är nämligen ofta finare på bild än i verkligheten och speciellt i en tid när vi väljer ut den bästa av många bilder, redigerar och filtrerar den.
Min utgångspunkt när jag möter människor är att vi har mycket mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Visst, vi kan se olika ut på utsidan, men inuti har vi samma behov och samma längtan. Vi kan växa upp på olika platser, vara av olika kön, ålder och nationalitet, men vi delar liknande villkor och erfarenheter som människor på den här jorden.
Ett av de största hoten mot mänsklig närhet och kontakt är vår skam – att vi skäms över oss själva som personer. Vi tror ofta att vi är ensamma om att känna som vi känner och ha det som vi har det, men om vi skulle våga glänta lite på fasaden skulle vi märka att vi har mycket gemensamt.
Tänk om vi kunde sluta upp med att ställa oss i skamvrån och skämmas över våra skavanker. Vad skulle hända om vi vågade träda fram som de vi är, mitt i vår mänskliga svaghet och sårbarhet?
Ett av mina favoritcitat är från författaren och journalisten Hillevi Wahl, som har vuxit upp i en familj med missbruk: ”Om var och en av oss skulle bära sitt liv i en genomskinlig platskasse, skulle ingen vilja byta med någon annan.”
När jag delade med mig av dessa ord på en gymnasieskola, sa en kille efteråt: ”Jag undrar vad Victoria Beckham har i sin plastkasse som jag inte skulle vilja byta med!”
En sak är säker: vi får alla vår beskärda del av utmaningar på livsresan. Frågan är inte om vi möter svårigheter, utan när. Och hur.
Jag tror inte på metoden att tiga och lida och låtsas om som om ingenting har hänt när livet är tufft. Under många år var jag självdestruktiv och vände mina problem inåt mot mig själv, istället för att ”få ur mig” det jobbiga på ett konstruktivt sätt.
Jag anser att en av de viktigaste uppgifter vi har som vuxna är att dela med oss av konstruktiva, kreativa redskap till de unga, så att de kan ta sig igenom livets mörka och trånga passager med livet och hoppet i behåll. Det finns inga sätt att ta sig förbi motgångar och svårigheter, men det finns sätt att ta sig igenom.
Min önskan är ett samhälle där ingen ska behöva skämmas över psykisk ohälsa, relationsproblem, mobbning, beroendeproblematik, ekonomiska svårigheter etc. Min önskan är ett samhälle där vi ska våga vistas på vår baksida och dela med oss av det vi försöker dölja i våra plastkassar och skamvrår. Jag tror nämligen att delade problem förminskas, precis som delad glädje är dubbel glädje. Tillsammans hjälper vi varandra igenom.
”Skäms inte för att du är människa – var stolt!” (Tomas Tranströmer).
