Jag minns första dejten med Christoffer, han som så småningom skulle bli min man. Till en början var det en trevande fika som blev än mer obekväm av att den ägde rum under fastetiden och min fromma dejt enbart drack vatten medan jag mumsade wienerbröd.
Förutom det minns jag hur nyfiken jag var på honom. Jag ville veta allt! Hur han tänkte, hur han såg på världen, vad han gillade och inte gillade, hurdan hans familj var, var han växte upp. Så jag ställde frågor och fick massa intressanta svar (förutom det där om att han eventuellt funderade på att gå i kloster och leva i celibat…)
Nu är vi gifta sedan sex år tillbaka och jag vet oftast hur han tänker, hur han ser på världen, vad han gillar och inte gillar. Jag känner hans familj och har besökt hans uppväxtby många gånger om. Men vad tråkigt vårt äktenskap skulle bli om jag för den sakens skull, skulle tänka att det inte finns mer att upptäcka. Eller om han skulle tänka så om mig.
Problemet är bara att vardagen kanske inte bjuder på så många stunder där man hinner sitta ner och prata till punkt. Det är logistik och vardagsbestyr och vips så är dagen slut.
En bekant berättade att hennes vardagsliv var så fullmatat att hon om kvällarna när barnen lagt sig inte hade ork till någonting annat än att sjunka ner i soffan och se på en tv-serie. Ibland satt hennes man bredvid, ibland inte. Ofta hade de båda varsin mobil i händerna. Till en början var serierna ett avkopplande tidsfördriv, men de blev mer och mer av en flykt. Det var skönare att engagera sig i en karaktärs liv än att på riktigt fråga och lyssna på hur partnern mådde. Och så tystnade samtalet.
Det är oroväckande lätt att hamna där. Så lätt att man aktivt måste öva sig på motsatsen. Kanske kan man inte vara lika nyfiken på sin partner som på den där första dejten, men man kan aktivt fortsätta intressera sig för hans eller hennes tanke- och känslovärld.
Ibland får jag själv kämpa för att inte lockas mer av att kolla hur många som har interagerat med mig på Facebook än av att prata med min man. (Hur sjukt är inte det när man tänker efter?) I sådana stunder brukar jag påminna mig om hur glad jag är att han inte valde celibatet trots allt.
