– ”Vad är du mest nöjd med när det gäller din kropp?!” Denna fråga brukar jag ibland ställa i samband med mina föreläsningar.
Under många år var kroppen min fiende istället för min vän. Jag har spenderat mycket tid och energi åt att hålla kroppen i schack, disciplinera den och straffa den, när det egentligen var själen som gjorde ont. Kroppen blev själens slagfält. Kroppen fick ta stryk när själen led. Istället för att vända mina känslor utåt, vände jag dem inåt, mot mig själv. Och kroppen blev den stora förloraren.
När jag var i 20-årsåldern drabbades jag av ätstörningsproblematik. Hur kommer det sig att ung kvinna utan viktproblem kan drabbas av ätstörningar? Problemet var att jag försökte ta kontroll över känslorna inom mig och det som upplevdes som skrämmande runt omkring mig genom att kontrollera maten och vikten. Den självdisciplin och kroppskontroll som var positiv och gynnsam när jag exempelvis elittränade gymnastik, vändes till något negativt och självdestruktivt.
Jag hade behövt hjälp att ”få ur mig” mina känslor på ett konstruktivt sätt, istället för att skada mig själv och vägra kroppen den näring den så väl behövde. Tyvärr är det många som fastnar i självdestruktiva beteenden. Omgivningen står många gånger maktlös bredvid när människor i deras närhet drabbas. Lidandet för dem som drabbas och för deras nära och kära är enorm.
Vad var det då som hjälpte mig? Vilka konstruktiva redskap kan vi använda oss av när livet är tufft, istället för att skada oss själva?
Som högskänslig person i en många gånger okänslig värld, fungerar kreativiteten som ventil, terapi och överlevnad för mig. Jag skapar för att leva och jag lever för att skapa. Med hjälp av konstruktiva, kreativa redskap som sång, musik, dans och skrivande ”får jag ur mig” det jag bär inom mig på ett sätt som inte skadar mig, utan som får mig att blomma och må bra.
Jag är också noga med vad jag ”stoppar i mig”: vilka konton jag följer, vad jag tittar och lyssnar på och vad jag läser. Ju mer tid vi ägnar åt media, desto fler ideal möter vi, vilket i sin tur kan leda till en negativ självbild och kroppsuppfattning. Låt oss tänka på vad vi stoppar i knoppen och inte bara i kroppen.
Det är livsviktigt att vi omger oss med människor som vill oss väl och som hjälper oss att se det fina i oss själva. Med hjälp av uppmuntrande ord, stöd och hejarop har jag börjat våga tro att jag faktiskt inte är så tokig! Jag försöker träna mig på att behandla mig själv med samma kärlek och respekt som mina vänner behandlar mig med.
Nu är jag en medelålders kvinna som ärligt kan säga att jag gillar min kropp och mitt utseende mer än någonsin. Istället för att ”finna fem fel” på mig själv framför spegeln, försöker jag titta på mig själv med den goda blicken och vara tacksam över att jag har en kropp som fungerar.
När jag märker att jag är på väg att ta till gamla, invanda självdestruktiva metoder, försöker jag påminna mig om att det är när livet är tufft som det är extra viktigt att vara snäll mot sig själv och sin kropp: att äta gott, ta en promenad i vårsolen, ta på mig något jag trivs i, sova ordentligt och göra sådant jag njuter av som att ta ett varmt skumbad i stearinljusets sken.
När behandlade vi våra kroppar med kärlek och respekt senast? Låt oss försöka att bli vän med oss själva och träna oss på att bli mer kroppsnöjda!
Cajsa Tengblad
