Jag vet. Det finns saker man inte skriver om i tidningen Dagen. Eller så gör man det, eftersom man vet att nästan halva Sveriges befolkning någon gång kommer att känna igen sig. Och resten av halvan förtjänar att få veta varför vissa mammor, fruar, kollegor, busschaufförer och bankdirektörer vissa dagar i månaden uppträder som om de svalt ett helt flak med citroner.
Det kallas PMS, och är en åkomma så utbredd och svår att det inte ens hjälper att vara frälst. Så fort den tar över en kvinna riskerar andens frukter att slås ut med omedelbar verkan. Kärlek, ödmjukhet, tålamod och frid far all världens väg. Inte alls lämpligt en helg som denna, när jag skulle predika på gudstjänst för alla åldrar. Men hormonerna bryr sig inte ett skvatt om kyrkoåret, så här satt jag nu och kände hur molnen drog in under fredagskvällen. Samtidigt som jag försökte samla ihop de sista raderna inför söndagen utläggning om Mose. Jag som brukade säga att PMS var trams.
Ända tills jag var 37 hade jag bestämt mig för att det var ett sätt att avfärda kvinnors rätt att vara arga. Sedan vaknade jag själv upp en morgon och upptäckte att ett grått filter lagt sig över det som i går sett helt okej ut. Det gråa kom tillbaka med misstänkt regelbundenhet och snart insåg jag att det var sant. Att jag tillhör de kvinnor som kan ha det extra tufft vissa dagar i månaden. Tjuriga hormoner och predikoångest är en tuff kombination, men som alltid ville jag försöka skona min omgivning.
Min predikan skulle handla om Guds röst i den brinnande busken. Så under lördagen gick jag och min sexåring ut för att palla rekvisita. Men hur jag än slet satt alla buskar stenhårt fast. Jag bet ihop för att ge sken av att vi bara var ute på en mysig skogsutflykt. Sedan åkte jag till Coop och köpte en ormbunke.
Ända till söndagsmorgonen höll jag nerverna hyfsat i styr, men just när vi skulle hoppa in i bilen för att åka till kyrkan slarvade sexåringen bort sina skor. Då fick jag frispel. Hur svårt kunde det vara att hålla ordning på sina egna dojor? Att skälla på sina barn timmen innan man ska predika är dåligt. Både för mina barn och mig. Jag fick ägna bilresan åt att be om ursäkt. Sedan kom vi fram och gudstjänsten började.
Efter en sådan morgon känner man sig rätt ödmjuk när man kliver upp i predikstolen. Men jag började ändå berätta om Mose. Han som flippade ur så illa att han slog ihjäl en egyptier. Och jag började tänka på alla andra i Bibeln som också gjort bort sig utan att de ens kunnat skylla på hormonerna. Sedan fick de en ny chans och jag tände ett gäng tomtebloss i ormbunken, Guds röst, en ny kallelse.
Kanske är jag förlåten.
