Hej! Jag heter Josefine och jag är fyrtio år gammal. Jag fyllde det för några veckor sedan. Fyrtio. En fyra följt av en nolla. Så här långt trivs jag väldigt bra med att vara fyrtio. Det känns som jag. Fortfarande ny på massor av saker. Som att plantera gräsmattor och tertialperiodisera budgetar. Men också väldigt rutinerad på mycket. Det finns jobbsaker som jag har tjugo års erfarenhet av nu. Och jag har kunnat klä på mig själv i snart 38 år eller så. Det är en bra plats i livet.

Det är något med att fylla fyrtio. Plötsligt börjar omgivningen berätta för en hur ung man är. Att fyrtio är det nya trettio. Eller­ att jag inte ser en dag äldre ut än 23. Det är som att jag förväntas ha en kris. Jag förväntas vilja vara yngre. Men all den här ungdomshetsen. Till slut blir den på de verkligt ungas bekostnad. Inte minst i våra församlingar.

Så låt mig göra ett tillkännagivande.

Jag vill inte vara en dag yngre än jag är! Jag är glad över att inte vara ung längre. Jag vill inte räknas till de unga. Åtminstone om ung är samma sak som ny, eller oerfaren eller i början av sin bana.

För om jag då är ung – då är det 12 år tills min briljante kollega Edde ska kunna förväntas fatta smarta beslut. Om jag är ung då är det 18 år tills ett par av våra mest slipade ungdomsledare i kyrkan ska anförtros något större ansvar. Om jag är ung då är det 25 år kvar tills de som ledde mig i lovsång för ett par veckor sedan i gudstjänsten ska ses som mogna uppdraget.

Om det är ungt att vara fyrtio, hur länge ska då de som är än yngre köa för att göra sig hörda? För att vara med och fatta besluten.

Alla åldrar behövs. Hur gammal jag än blir kommer jag att behöva människor att ta rygg på. Och jag hoppas att andra vill ta rygg på mig. Men ibland undrar jag om vår egen åldersnoja hindrar dem som är yngre att ta plats? Att hitta sin roll och uppleva sig tagna på allvar.

När man är fyrtio år är man faktiskt tillräckligt gammal för att nu och då kliva åt sidan. Släppa fram andra. Förstå att det är någon annans tur. Och kanske är man också gammal nog att anförtros nya uppdrag? Andra än de som är tänkta för de unga?

Så kära medsjuttiosjuor! Låt oss inte förfasas över den nya startsiffran på vår ålder. Tänk på allt vi samlat på oss, allt vi kan ge vidare, allt vi kan få betyda. Och till själva livet – välkommen medelåldern! Jag hoppas vi ska hänga ihop länge. För vi har massor att uträtta under den tid vi har tillsammans. Innan vi hand i hand ger oss in i ålderdomen där jag ska fnittra åt allt jag trodde mig veta runt fyrtio.