Jag simmar snabbt om jag får säga det själv. Tusen meter på 26 minuter, erkänn att det är okej för en som tar sig fram med vanligt bröstsim. Jag anar vad crawlarna, i simglasögon och strömlinjeformade badkläder tänker när jag kommer in i min urtvättade bikini från förrförra sommaren. De tror att jag ska stanna i filen för pratsamma väninnor i bredd. Tji får de när jag glider över till snabblängan och skjuter iväg som ett skott.
Simningen gör mig både stark och glad. Utom en morgon då det går upp för mig att jag ändå är en väldigt liten människa som inte klarar av att någon enda simmar över mitt ego. Allt börjar så bra, med massor av plats i bassängen. Men sedan kommer simskolechefen och sätter upp en bestämd skylt som säger att min bana är bokad.
Lydigt byter jag bana och hamnar då bakom en äldre dam i proffsig badmössa. Jag känner genast att jag är bättre än henne. Hon crawlar, men det går varken snabbt eller smidigt utan långsamt och fladdrigt liksom. Efter ungefär tio sekunder simmar jag om henne, och när jag når andra änden av bassängen ligger jag en bra bit före. Lite flåsig gör jag mig beredd att skjuta iväg för den näst sista längden när damen ropar:
– Hallå, ska jag simma före dig kanske? Jag simmar nog lite snabbare.
– Nja, fast jag simmade just om dig, kontrar jag genast.
– VA? Skriker damen som blivit lomhörd i sin proffsiga badmössa.
Jag ger upp konversationen och bestämmer mig för att i stället visa tanten vem som regerar.
– Varsågod, simma före du, säger jag och gör en falskt, vänlig gest med handen.
Damen fladdrar iväg och jag ger henne en stunds försprång. Sen tar jag mer sats än någonsin och vid halva bassängen simmar jag demonstrativt om den proffsiga badmössan så snabbt att min gamla bikini nästan trillar av.
Hög på adrenalin och skadeglädje ställer jag mig vid stegen och stretchar. Pulsen går ned och i takt med att jag andas långsammare kommer en annan känsla krypandes. Jag tror det är skam. Över hur gärna jag ville trycka till den där damen. Några meter bort ser jag hur hon fortfarande kämpar med något hon tror är crawl. Vem vet vad hon kämpar med annars. Jag har ju ingen aning. Hade jag denna morgon varit en lite större människa kunde damen kanske fått behålla bilden av sig själv som en fena i bassängen. Banan bredvid var ju också ledig och jag kunde ha gjort mina sista, snabba längder där.
Lätt nedslagen går jag ut och bastar. Där i värmen bestämmer jag mig för att jag är förlåten än en gång, och för att jag ska skriva den här krönikan. Som egentligen bara går ut på att få berätta hur snabbt jag simmar 1 000 meter. Skryt alltså. Men eftersom ni är större människor än jag låter ni mig hållas.
