Häromkvällen fick jag en snyting i Skövde. Okej, missbrukaren som attackerade mig sopade inte till mig rent bokstavligt, utan muntligt, men det sved. Innan händelsen hade jag tänkt använda den här spalten till att småputtra lite om hur ofullkomlig jag är som mamma. I veckan glömde jag till exempel bort ett barnkalas och skämdes som en hund. Men allvarligt talat, vilken förälder har inte gjort det? Att berätta en sådan sak skapar ju bara lite mysig igenkänning och visar hur vanlig jag är. En förälder som skäms över ett bortglömt kalas är nog helt okej.
Och ska man tro missbrukaren i Skövde, syns det på mig lång väg att jag egentligen tycker att jag är en ganska duktig förälder. Så pass att jag till och med kan se ned på andra.
Klockan var ungefär 22 på kvällen när tåget från Stockholm tippade av mig för en mellanlandning på Skövde station. Jag hamnade först på Pressbyrån och framför mig stod en ung mamma tillsammans med sin tjejkompis. Hon hade en ettåring i barnvagn och ville köpa cigaretter. Framme vid kassan hittade hon inte pengarna och gav upp. Jag, som hade ordning på plånboken, köpte en kaffe och slog mig sedan ned vid ett av borden utanför. Bakom mig satt de unga tjejerna och det lilla barnet. Mamman förde nu ett intensivt, svärande samtal med en kille i sin mobiltelefon. Jag tror att hon pratade med barnets pappa.
– Nej, gör det inte. Lägg av, sa hon upprört.
Sedan lade hon på och vände sig mot sin kompis.
– Jag visste det. Jag visste att han skulle ställa till allt. Asså jag tänker ringa polisen.
Barnet i vagnen gnydde och vred sig som en otålig mask.
Jag blev helt uppslukad av dramat bakom mig. Vad gjorde dessa två på stationen med en ettåring klockan 22 på kvällen? Skulle barnet dras in i någon kriminell härva, och visste de inte att rökning är farligt för små barn?
– Kom, vi tar en cigg, du kan få av mig, sa tjejkompisen till mamman.
Sedan tog de barnvagnen och gick, medan jag tittade efter dem med illa dold förfäran.
Det var då hon uppdagade sig, kvinnan med en skramlande systempåse. Hon hade suttit tyst en bit bort och hennes slitna ansikte skvallrade om att hon genomlevt betydligt större förluster och misslyckanden än ett bortglömt barnkalas. Hon stannade en bit ifrån mitt bord och såg rätt igenom mig.
– Jaha då, så fin så. Med välordnade familjeförhållanden och allt, sa hon.
Sedan vände hon på klacken och gick.
Kvar satt jag och liksom dinglade med benen från mina höga hästar. Avslöjad, dum och osäker på vad jag skulle göra av hennes ord. Jag vet fortfarande inte riktigt, så jag provar att be: Gode Gud, ta bort präktigheten ur mitt ansikte. Låt mig utstråla kärlek i stället. Amen.
