Under tonåren var min ständiga bön om bot och bättring något i stil med: ”Käre Gud, förlåt att jag skvallrar så mycket, hjälp mig att inte göra det.”

Jag var nämligen ohämmat nyfiken och ibland (ganska ofta) drev min sensationslystnad mig över gränsen. ”Vet du vad?!!” kunde jag utbrista och sedan leverera snaskigt skvaller från någon i skolan eller i kyrkan.

Fördelen med skvaller är att det kan fungera som ett kitt mellan människor; man får något att prata om – något att gemensamt oja, aha:a och nähä:a sig över. Men egentligen är det ett dåligt kitt, för det görs på bekostnad av en annan människa. Förtroenden bryts, någon lämnas ut mot sin vilja.

Med åren blir skvallret mer sofistikerat har jag märkt. Ofta uttrycks det i förklädd omsorg: ”Har du hört vad jobbigt? De har ju skiljt sig, jo det var för att han var otrogen… Jag lider så med henne”

Mekanismerna är dock densamma. Och jag börjar bli trött. Trött på mig själv och trött på andra som inte kan hålla tyst. Det måste väl finnas bättre saker att prata om?

”Den som pratar illa om andra i din närvaro, pratar illa om dig i din frånvaro” läste jag någonstans. Den meningen påminner jag mig om när någon skvallrar om en gemensam bekant. För risken är nämligen stor att jag själv är nästa skvallerobjekt så fort jag gått ut genom dörren.

Och som bekant är det bra att behandla människor som man själv vill bli behandlad.