Idel upprymdhet och en känsla av att man just varit med om något unikt och storslaget. Nej, det är inte alltid jag lämnar kyrkan med den känslan i kroppen, det kan jag ärligt säga. Men under påskhelgens flera efterlängtade besök i helgedomen, om vi så samlats utomhus eller inomhus på behörigt avstånd från varandra, är det just den upplevelsen som stannat kvar efteråt. Det faktum att jag, med nytvättade händer, har den stora ynnesten att få delta i en gudstjänst, live. Att få slå sig ner på en tom bänk eller ställa sig på gräsmattan framför det provisoriska altaret. Försiktigt vrida på nacken för att möta blicken och le åt var och en i den lilla skara som samlats – det är något makalöst vackert att få vara med om i dessa tider. En högtidsstund utan dess like. Säga vad man vill om webbsändningar, men samma sak är det inte.

Jag vet inte hur många gudstjänster jag under mitt snart 36-åriga liv har suttit mig igenom. Hur många gånger jag med ett halvt öra lyssnat på predikningar, sjungit med i lovsånger och psalmer eller deltagit i den frikyrkliga eller svenskkyrkliga nattvardsmåltiden. Jag har oftast varit närvarande, i kropp såväl som sinne, men samtidigt har det funnits en tendens till slentrian hos mig. Jag har helt enkelt tagit kyrkobesöket för givet. Fram till nu.

Coronatiden har gjort att de kyrkor som fortfarande håller öppet blivit exklusiva samlingsplatser där den som träder in får känna sig exklusiv och utvald. Åtminstone har jag upplevt det så under påskhelgen. Som frisk och icke tillhörande en riskgrupp får jag lov att vara där, vilket tyvärr inte alla får eller bör. Detta har gjort att jag suger i mig bibeltexterna, predikan och de ord jag själv får uttala, som vore jag en torr svamp. Brölar fram påskpsalmerna med ett magstöd som längtat i veckor på att få användas och går med darrande ben fram till altaret för att ta emot nattvarden, numera under en gestalt. Fridshälsningen ger vi varandra med tindrande ögon och lyfta luciahänder. Tacksamheten över att få samlas till gudstjänst vet ingen gräns.

När allt detta är över hoppas jag att den tacksamheten och den stora vördnaden får bli kvar, varje gång jag går till kyrkan. Men också att den här tiden får bli en påminnelse om alla de kristna syskon som inte heller i vanliga fall kan, får eller vill gå till kyrkan. Dem får vi bära med oss vid varje unikt gudstjänstbesök.