När min äldsta dotter döptes fick hon en ikon i present av en kompis. En sådan där som man kan öppna och som har en bild på vardera sida. Under ett års tid var den här ikonen min dotters favoritleksak. Den erbjöd ett perfekt tidsfördriv under långa tunnelbaneresor och hon verkade aldrig tröttna på att öppna och stänga, öppna och stänga.
Under en av dessa resor slog det mig: Vad tänker andra passagerare om att min ettåring leker med en ikon? Jag föreställde mig att de enbart såg stora röda varningslampor: Hjärntvätt pågår!
För även om medpassagerarna var helt okända människor ville jag inte bli sedd som någon som tvingar på mitt barn en religiös tro. Därför försökte jag byta ut ikonen mot en gullig mjukiselefant, men nej, det var dömt att misslyckas. För att undvika att hela tunnelbanevagnen i stället skulle störa sig på min dotters högljudda skrik bytte jag snabbt tillbaka till ikonen och allt blev frid och fröjd igen.
Men varför var jag så ängslig för vad folk skulle tänka och tycka? Varför pejlade jag ständigt in läget hos såväl vänner som främlingar så fort kristen uppfostran kom på tal? Och varför var jag så noga med att lyfta fram att den kristna förskolan som vi funderade på att sätta vår dotter i framför allt hade ”så små barngrupper och det är jätteskönt, och mycket lugnare för barnen och bra pedagoger som ser varje individ”. Inte ett ord om att vi framför allt ville välja förskolan för att den vilade på tro som vi hoppas att vår dotter växer in i.
I för sig är det inte så svårt att se varför. I den offentliga debatten går politiker och opinionsbildare hårt åt föräldrar som vill överföra sin tro på barnen. ”De måste ju få välja själva!!!” heter det. Och så glömmer de att ingen uppfostran är neutral. De lever kvar i föreställningen att ateismen skulle vara ett objektivt alternativ och tänker till exempel inte på att FN:s barnkonvention statuerar att varje barn har rädd till andlig utveckling. De verkar inte heller förstå att en tro inte är en sidosak, en hobby, utan något som genomsyrar hela livet, som bär upp tillvaron och som skänker både glädje och mening. Varför skulle man INTE vilja ge det till sitt barn?
Än så länge älskar min dotter att gå till kyrkan. Hon fyller snart tre år och i söndags ropade hon ”JIPPIE” när jag sa att det var dags för gudstjänst. I vår kyrka har vi dubbla gudstjänster på söndagar och min dotter insisterade på att gå på båda. Hennes favoritsång är ”Halleluja din är äran” och på kvällarna ber hon ”Tack Gud för att du har skapat mig”. I kyrkan är hon omringad av människor som ser, bekräftar och tar henne på allvar. Hon har redan kompisar i alla åldrar och får varje vecka möta människor från olika bakgrund och med olika funktionsvariationer. Jag ser det som en stor gåva.
Så kanske borde jag mota bort den där ängsligheten en gång för alla. Och dessutom inse att alla inte ser religiös uppfostran som hjärntvätt. En av gångerna när min dotter lekte med ikonen på tunnelbanan och jag var mitt uppe i tankar om vad folk skulle tycka, lutade en kvinna sig fram till min dotter och sa: Vilken fin ikon! Mina tre barn har också varsin som de älskar att leka med.
