Söndagsmorgonen hade varit kantad av konflikter. Barnen bar inte de kläder jag hade tänkt och själv var jag osäker på om jag ens fått på mig deodorant i villervallan. Samtidigt som kyrkklockorna ringde till gudstjänst ramlade vi in som en fuktig och hafsig hög i kapprummet. Jag var närmast gråtfärdig. Men vi var på plats.
Den tjänstgörande prästen för dagen vinkade vänligt in oss framför sig innan vi tillsammans gick in för att möta den psalmsjungande församlingen på ömse sidor mittgången. Med flackande blick stuvade jag in barnen mellan bänkraderna för att sedan själv sjunka ner.
Jag översköljdes av frid. Medan sången fortgick kramade vi om varandra i bänken, min vän fyrabarnsmamman och jag. Ett par rader längre fram satt en annan vän som vände sig om, log och drog med handen över pannan, som ett tecken på att en stressig morgon var över, även för dem. Vi skrattade tyst innan det var dags för syndabekännelse.
Nej, det är inte alltid smidigt att komma iväg till kyrkan på helgmorgonen. Det är inte alltid man känner sig på topp, andligt eller socialt – men tack och lov för det. Hur skulle vi annars kunna fyllas på? Det är just de där morgnarna som behovet av en kärleksfull gemenskap och Gudsnärvaro blir som störst.
Jag tror inte att vi ska ta oss iväg till kyrkan bara de gånger vi känner oss starka, snygga och socialt begåvade. Det är snarare de morgnar vi är sköra, ja mänskliga, som behovet att få samlas vid korset blir som tydligast. För det är där, i kramen från bänkgrannen, i lovsången eller när vi tar emot nattvarden, som vi får fyllas på.
Den chansen missar vi om vi av bekvämlighet väljer att stanna hemma.
