Under min studietid i Uppsala bodde jag i en studentkorridor som ägdes av Nykterhetsrörelsen. Medan jag nöjde mig med att tacka nej till alkoholhaltiga drycker var mina korridorskamrater mycket mer missionerande.
Bland annat gjorde de sig så fula som möjligt för att sedan dra ut på stan och med plakat i händerna skandera: Hellre ful än full.
Tveksamt hur många som efter det tyckte att nykterhet kändes som en kul grej…
Egentligen hade inte mina korridorsgrannar behövt utmärka sig med illa sminkade ansikten och missmatchad klädsel för att klassas som annorlunda. I en alkoholromantiserande kultur där en drink ses som ett tecken på det goda livet är det provocerande nog att tacka nej till ett glas vin på en fest.
För fastän vi alla är medvetna om alkoholens negativa konsekvenser är det inget vi väljer att tänka på. Det blir helt enkelt för jobbigt att se alkoholen som den relationsdödare den är.
”Vadå relationsdödare?” protesterar någon. ”Jag känner mig aldrig så avslappnad och social som med en öl på puben tillsammans med vänner. Vi får alltid jättebra samtal. Många gånger till och med om kristen tro”
Jo, det må vara hänt. Men det är också sant att alkoholen splittrar familjer, gör föräldrar till främlingar för sina barn och sliter itu äktenskap. Därav relationsdödare.
Det är en av anledningarna till att jag har valt att solidarisera mig med dem som skadats av alkoholens effekter och därför är nykterist. Och när jag tänker efter är jag också hellre ful än full.
