Ibland önskar jag att Gud var bara min. Så att jag slapp dela honom med miljontals andra världen över. Nej, det här är inte ett inlägg i den senaste veckans debatt om att fira gudstjänst över religionsgränserna. Jag har upptäckt att jag är snålare än så. För mig är det utmanande nog att fira gudstjänst i andra kristna kyrkor. Tur att Gud är mer flexibel än jag, annars skulle han bara vara i en liten förortskyrka i Sundbyberg om söndagarna. Fast i sommar har jag stretchat mina gränser. Jag har varit på kyrksafari i USA. Närmare bestämt i Kalifornien

Under vår månad där träffade vi släkten och testade delikatesser som surfing och sockriga frukostflingor. Men varje söndag smakade vi också av en ny kyrka. Det var underbart, lärorikt och sjukt irriterande. För tänk så mycket fel andra kristna gör.

I min förortsförsamling hemma vet alla att en predikan ska hålla på i ungefär tjugo minuter och inte urarta i ett ändlöst långt bibelstudium, som i den första amerikanska kyrkan vi gick till. Där hade varenda gudstjänstbesökare med sig en gigantisk tegelsten till bibel och jag kände mig fånig som inte hade någon.

På nästa ställe, i en stor surfarkyrka i San Diego kände jag mig också fånig, för där skulle man göra high-five för Jesus.

Sedan var det helandemötet vi hamnade på. Där vände sig den karismatiske pastorn mot döv-sektionen och bad högt för öppnade öron.

– Hör ni något nu då? ropade han framme ifrån scenen när han bett färdigt.

Det tyckte jag var lite opassande på något sätt. Precis som jag störde mig på målarbilden vår femåring fick med sig från en av kyrkornas söndagsskolor. Den föreställde Lots hustru förvandlad till saltstod. I bilen hem tog vår dotter fram kritorna och dekorerade Guds straff i rött, grönt och gult. Det var lite väl festligt för mig.

Men så är jag ganska stel också. Det förstod jag när vi mot slutet av resan hamnade i en gospelkyrka i Los Angeles. Jag och min familj var gudstjänstens enda blekansikten och vi stirrade storögt på den genomsvettige pastorn som nästan skrek fram sitt budskap. Allt kändes som en främmande kristen show ända tills församlingen började sjunga. Då hände samma sak som i de andra kyrkorna. Himlen trillade ner. Gud kom nära, samma Gud som hemma i min kyrka i Sundbyberg. Hur mycket jag än stört mig på detaljer innan, tog lovsången mig med storm.

I söndags var jag tillbaka i min egen kyrka igen. Det var härligt. När den bekanta psalmen drog igång for min tanke tillbaka till gospelpastorn och high-five kyrkan och till alla andra kyrkor världen över som firar gudstjänster där jag skulle känna mig mer eller mindre bekväm. Gud är där också, för han är större än jag. Och jag delar honom gärna.