Jag intervjuade en kille som pratade om sig själv som ett varumärke. Så jag var tvungen att dubbelkolla:
– Du ser alltså på dig själv som ett varumärke?
– Ja, det gör väl alla?
Svaret förvånade mig. Visserligen är våra sociala medier fulla av influencers som jobbar hårt med sin säljbarhet. De putsar på sin image och lånar sedan ut sina ansikten och instagramkonton till företag som vill kränga varor. Men att även vanliga människor frivilligt reducerar sig själva till varumärken, det var nytt för mig.
Och ju mer jag tänker på det desto mer irriterad blir jag. ”Människan är inget varumärke!” vill jag ropa. Hallå! Människan är ju Guds avbild, en mottagare av kärlek och nåd. Hon har ett inneboende värde, och hon är INTE till salu.
Kanske tycker du att jag överdriver. Men jag skulle kunna bre på ytterligare. För det känns som om vi blivit grundlurade av kapitalismen, gått helt in i marknadens fälla. Den som säger att bara det som syns och gillas har ett värde. Den som omvandlar mänskliga relationer till nyttomaximeringsprojekt. Vi frågar inte längre nyfiket ”vem är du?” utan tänker ”hur kan jag få nytta av dig?”. Transaktionstanken är så ingrodd i vårt medvetande att vi ständigt analyserar i ekonomiska termer – pratar om hur vi investerar i en relation och därmed förväntar oss avkastning.
Jag är inget undantag. Är ofrivilligt marinerad i marknadstänk och tänker ofta vad jag ska få ut. Men så minns jag teologen Peter Halldorfs ord om att kärleken alltid är en rörelse ut ur sig själv. Och den tanken är så mycket större och vackrare än allt varumärkestänk i hela världen.
