Mörkret hade sänkt sig över den populära skärgårdsön där vi lagt till båten över natten. Gästhamnen var alldeles stilla och jag skulle precis dra igen dragkedjan på vårt kapell och krypa ned i kojen när jag hörde ett fasansfullt ljud från andra sidan viken. En kvinna skrek med sina lungors fulla kraft.
Det var svårt att avgöra om hon var skräckslagen eller totalt ursinnig. Kanske både och. Avståndet gjorde hennes ord grumliga och den enda mening som gick att urskilja var ”Jag hatar dig”. Och så, mitt i skriket kom en hög smäll.
Förmodligen var det alla filmer jag sett som väckte associationer till gevär. Kanske var det bara ljudet av en hård dörr som slogs igen eller en arg spark i plåt. Ljud som färdas över vatten blir så luddigt. Efter smällen fortsatte kvinnan att skrika en stund innan det blev tyst. Jag satt där i vår båt med en stark känsla av att jag borde göra något. För tänk om. Man har ju hört om hur grova brott begås mitt framför en apatisk allmänhet. Jag vill vara den som agerar, men samtidigt kändes det lite drastiskt att ringa polisen.
Ett litet mejl hade känts mer lagom tänkte jag och googlade snabbt upp polisens lilla tipsformulär. Jag skrev ned exakt vad jag hört, utan att överdriva, och beskrev smällen som ”odefinierbar”. Sedan fyllde jag med viss tveksamhet i mitt namn och telefonnummer och lugnade mig med att polisen säkert får hundratals konstiga tips varenda natt. När jag somnade var jag helt säker på att mitt mail gått iväg som en fis i rymden.
Det hade det inte. Efter tio minuter ringde min mobil.
– Hej Malin, det är från sjöpolisen. Vi kastar ut från Skurusundet nu. Kan du vara på ”hold” så att vi kan nå dig under natten?, sa en röst.
Jag gnuggade mig i ögonen och hade svårt att fatta:
– VA?, sa jag. Mitt tips är ju värdelöst! Jag vet ju inte ens var ljudet kom ifrån och det kanske inte var något alls. Skurusundet, det är ju jättelångt!
– Vi åker nu, sa polisen.
Skriken långt där borta hade tystnat och jag kände hur tvivlet steg i mig. Jag borde nog inta ha gjort något. Det här blev så mycket större än vad jag tänkt mig. Under två timmar hade jag kontakt med sjöpolisen som ville veta exakt var jag stod och i vilken riktning ljudet kommit. Sista gången vi talades vid såg jag deras båt kretsa exakt kring den plats ifrån vilken jag tyckte mig ha hört kvinnan skrika.
– Bra Malin, tack, sa sjöpolisen.
Därefter somnade jag och hörde inget mer.
Dagen efter sms:ade jag polisen för att höra hur det gått. Svaret var att de inte hittat något alls. Ingen kvinna i nöd och ingen som hade ringt 112. När de frågat andra nattvakna i området hade någon berättat att de hört ett vanligt ”fylletjafs” i närheten. Informationen fick mig att känna mig dum. Jag hade alltså snuvat sjöpolisen på en lugn natt. Helt i onödan.
Så nu är frågan: Hur vet man när man ska agera? Och vem är
egentligen jag? En rådig samhällsmedborgare som hellre agerar en gång för
mycket än en gång för lite, eller skärgårdens största dramaqueen?
Jag har ingen aning, men en sak vet jag. Sjöpolisen läser
sina mejl.
