Malin Aronsson, redaktör på Dagen. Visa

Jag blev aldrig Miss wet T-shirt

Må bra Föräldraskap Barn och tro Mitt barn mår dåligt

Jag tror ändå att det var speciellt att ha kompisar i kyrkan.

Hej alla vuxna som jobbade på min gymnasieskola i början av 1990-talet. Jag har en fråga: Hade dörren till lärarrummet gått i baklås? Jag hoppas nästan det. För under den senaste tidens skriverier om hur unga tjejer idag får vänja sig vid ovälkomna händer och blickar överallt, har ett minne seglat upp av något som hände då. Visst, det var nästan 20 år sen, men det skedde faktiskt under skoltid. Allt medan lärarna åt bullar eller körde näsorna i orättade prov.

Om jag blundar kan jag återuppleva alltihop en gång till. Höra de tappra, tillgjorda fnittren från mina tjejkompisar som får vatten över sig medan deras tröjor blir allt mer genomskinliga. De står uppställda på ett bord som killarna i tredje ring placerat mitt på skolans innetorg. Vi är 16 år gamla, killarna är 18 och de har en festförening som vi hemskt gärna vill vara med i. Men för att kvala in måste vi först genomlida ett inträdesprov som de väljer, och på min och mina tjejkompisars lappar stod det alltså ”Miss wet T-shirt”.

När jag först fick den där lappen tänkte jag att det där var lätt. Då slapp jag i alla fall dricka grisblod eller rulla mig i tjära. Sedan var det något inom mig som sa ifrån. Jag hade ingen lust att ställa mig i vit t-shirt utan bh och låta killarna i trean hälla vatten på mig. Det var inte värt det. Så jag hoppade av, även fast jag visste att det skulle stänga mig ute från de roligaste festerna. Å andra sidan hade jag ju andra kompisar jag kunde vara med då. Gänget i kyrkan. Där fick man vara med utan att behöva visa brösten.

Ja, faktiskt var det nog det som fick mig att säga nej. En annan gemenskap att falla tillbaka på. Kanske hade det kunnat vara ett fotbollslag eller en kör. Men jag tror ändå att det var speciellt att ha kompisar i kyrkan. Inte för att killarna och tjejerna där var asexuella helyllevarelser. Vi spanade minsann in varandras rumpor och bröst där också. Men någonstans, som en grund för allt vi gjorde tillsammans, fanns drömmen om att se varandra som syskon. Inte bara som judar eller greker, män eller kvinnor, tjejer eller killar. En sådan gemenskap är bra att ha när tonårshormonerna rusar.

Och sen också förresten. När man blir fyrtio och stör sig på att kroppen börjar förändras och inte längre ser ut som brudarna i reklamen. Då finns kyrkan där som en plats där det gemensamma målet inte är Beach 2016. Utan kärleken som är så stor att vi behöver varandra för att fatta höjden, bredden och djupet av den.

Hej alla vuxna som jobbade på min gymnasieskola på 90-talet. Jag ska sluta sura nu. Jag blev ju faktiskt aldrig Miss wet T-shirt. Jag klarade mig eftersom jag hade en fet familj i ryggen. Tack kyrkan.

ANNONS