Vi brukade bo i lägenheterna mitt emot varandra. Hon i en ordnad etta. Jag i en hysteriskt stökig tvåa. Vi delade livet, pratade om allt. Ett år åt vi snabbt ihopsnodd midsommarbuffé i trädgården när vännernas familjefester kändes avlägsna.

Nu har vi två barn var. Hon bor i en vacker gammal villa på landet och jag i en rörig lägenhet med kakelkataloger till det där husprojektet drällandes på golvet. Nuförtiden avbryts våra samtal av ändlösa varianter på temat nej, du får inte stoppa pärlor i hans öra. Livet alltså.

Jul och nyår har kommit och gått igen.

Sociala medier har fyllts med bilder på glada barn framför granar. På familjer hopkurade framför eldar med snirkliga röda julhälsningar snyggt inredigerade. God jul från oss! Ingen gång på året är det så tydligt vad man har. Och vad man inte har. Närsomhelst kan vi med mobilens hjälp se in i andras vardagsrum. Se hur mysigt alla har det. Jämföra med vårt eget.

Och fast det har sagts tusen gånger förr så behöver vi påminna oss.

Bilderna vi lägger ut är från scenen i våra liv. I kulisserna ligger allt det som är ostädat, det vi inte hann, relationerna vi brottas med och förväntningar som grusades. Det vi alla har, men som vi luras att tro att vi är själva om när vi scrollar genom de filtrerade nedslagen hos varandra.

Ibland blir jag rädd för vad bilderna gör med oss. Att de skapar ett rätt och fel. Som om det fanns ett antal poäng att plocka i livet och just när de där barnen ler vid den där granen så har man nått highscore. Oavsett hur det ser ut i livets kulisser. Och den som inte hade någon gran att smycka – eller några barn att sätta framför den – blev utan poäng.

Den där midsommaren i min hyresägares trädgård är ett av mina bästa firanden i livet. Jag, en mycket god vän och den prestigelöshet som köpt potatissallad för med sig. Livet var helt. Jag var trygg, med allt jag behövde. Om Instagram hade funnits hade jag förmodligen basunerat ut min förnöjsamhet till världen. Precis på samma vis som mina jular är så fina nu. Och om jag ville skulle jag kunna ha lagt ut den där familjebilden, jag med. Mina barn är söta och svärmors gran bländande vacker. Det hade blivit en bra bild.

Visst måste vi få dela det som är lyckligt. Glädja oss med varandra. Men jag tror vi behöver påminna oss om att livet kan vara helt på olika sätt. En jul även utan gran eller barn kan vara minst lika god. Och kanske att ett firande tyngt av sorg inte blir lättare av en flod av redigerad lycka i mobilen? Och tänk om livet skulle bli lite lättare om vi alla vågade vrida kameran mot kulissen? Där prestigelösheten bor. Den som smakar lika bra som köpt potatissallad.