De här raderna är formulerade från tandläkarstolen, med ett oräkneligt antal prylar i munnen. Jag har börjat gå och laga mina hål hos en god vän. Vi skämtar och säger att det enda sättet att ses – mitt ibland lämningar, jobb, träningar, renoveringar och engagemang – är att den ena betalar den andra. Då får man ju åtminstone säga hej. Tur att jag har kassa tänder.

Kvällen innan jag la mig i den där stolen satt en kompis hemma vid vårt köksbord och drack kaffe. Vi pratade om samtalen. De där riktiga samtalen. De som gör skillnad. De som leder oss vidare. Gör oss till bättre människor. Vart hittar man dem?

Bibeln är fylld av berättelser där människors samtal med varandra – eller med Gud själv – sätter dem i en helt annan riktning, ger dem en helt ny plan för sitt liv. Noomi peppar Rut, Eli tyder Guds tilltal för Samuel och i hela Nya Testamentet går vikten av relationer som en röd tråd, där Marias samtal med Elisabet slår an tonen. Det är i samtalen det händer, det är där vi ser oss själva med Guds ögon. Och ändå. När får vi till dem? De där samtalen som inte bara stryker medhårs, inte bara bekräftar eller lugnar utan som faktiskt också utmanar och får oss att växa?

Jag tänker att vi som kyrka ibland har nöjt oss med att ta det som blir över. När vi har jobbat klart, när familjen har fått sitt, när trädgården har ansats, golvet våttorkats och fyra olika fritidsaktiviteter har sin lottförsäljning avklarad – då kommer vi till kyrkan. Och då vill vi vila. Sätta oss ner och andas ut, få möta oss själva en stund, utan risk för provokationer. Må kyrkan alltid få vara den platsen. Alltid vara dit vi söker oss när vi behöver påminna oss om att vi är älskade – kort och gott för att vi är födda. Utan prestationer. Men vill vi inte mer? Också? Vill vi inte se vad vi kan bli om vi faktiskt ger oss den på att se oss själva som Gud själv ser oss?

Vad skulle hända om vi på riktigt vågade samtalen mer? Om nästa husgruppsträff inte bara handlade om vardagspussel och bön för sjukdom utan om att utmana varandra? Om kyrkkaffet fick vara en avstämning om riktningen i våra liv? Om vi vågade prioritera om så att de viktiga samtalen med de där vännerna som gör oss bättre inte behövde ske när den ena parten har munnen full av tandläkarborr?

Vad skulle hända med Sverige om Guds församling fick mer av det bästa av oss? Om vi möttes med skitiga golv och osålda lotter men med ett ruggigt spännande mål i sikte?

Tänk om vi missar målet för att vi inte vill störa?­ När det vi alla tycks längta efter är samtalen. De riktiga samtalen.