Plötsligt var det som att rivaliteten försvann. I söndags personifierade jag talesättet ”en katt bland hermeliner”. Jag befann mig på fotbollsderby mellan Hammarby och AIK. Tele2 Arena var fullsatt och stämningen på läktaren var intensiv och bitvis hätsk. Vart man än tittade syntes piketbussar, ridande poliser och ordningsvakter. Jag och min kompis råkade dessutom hamna med våra svartgula AIK-halsdukar mitt i ett grönvitt Hammarby-hav. Jag har sällan känt mig mer uttittad.
I pausen smög jag ut för att köpa kaffe. Jag hoppade in i den långa kön med motståndarsupportrar och försökte hålla låg profil. Beställde under tystnad och gick målmedvetet med pappmuggen för att fylla på i en behållare lite längre bort. Dessvärre visade det sig att kaffet tagit slut. Bakom mig ringlade kön med kaffesugna Hammarby-fans och jag höll krampaktigt min tomma mugg som bevis att jag inte tagit det sista.
Männen med de grönvita halsdukarna sprack oväntat upp i ett leende och nickade åt mig att följa med. Jag hajade till. Plötsligt var det som att rivaliteten försvann. Jakten på kaffe var för en stund viktigare än färgerna på våra halsdukar och vi var medmänniskor igen.
Tillsammans gick vi, likt Sagan om ringens alver och hober som av omständigheterna tvingats samarbeta för ett större syfte, på en expedition för att hitta kaffe. Lite längre bort på arenan fann vi vad vi sökte – en jättetermos nybryggt kaffe. Vi fyllde på våra koppar och önskade varandra lycka till inför andra halvlek.
Jag inser att detta är ett trivialt exempel, men samtidigt kunde jag inte låta bli att fundera på vilken kraft kaffet ändå besitter. Från bitter fiendskap till ett vänligt möte med koppar i händerna. Jag tror att världen hade sluppit många konflikter, kanske till och med krig, om bara de stridande parterna bara fått chansen att mötas en stund över en kopp kaffe.
Det här är något vi tagit fasta på i kyrkorna. För är det en sak vi kan så är det att fika. Parallellt med allt det viktiga som måste göras så finns det liksom alltid plats för gemenskapen . Ett par koppar och ett samtal. Några värmande ord på vägen.
När jag kom ut på läktaren igen hade AIK-fansen tänt bengaler och matchen avbrutits tills den värsta röken hade lagt sig. Åskådarna svor och blängde på min halsduk. Men jag mötte blickarna med ett leende. För jag hade just lärt mig att precis som att det kan räcka med några halsduksfärger för att bli fiender, så kan det räcka med en liten stund vid en kaffetermos för att åter se varandra som medmänniskor igen.
