Jag tror jag vet nu. Hur evig kärlek ser ut. Jag såg den för någon vecka sen. Eller snarare hörde den. Den lät som fotbolls-VM ur en gammal TV som skruvats upp på högsta volym. Rösterna från kommentatorerna och sorlet från publiken på läktarna i Ryssland sprack och skorrade i den dåliga högtalaren så att jag nästan blev lomhörd. Och mitt i allt stod jag och försökte låna potatismjöl av grannfrun i huset bredvid oss på landet.

Jag hade inte träffat det gamla paret som bor där på hela säsongen. Vi har inte varit på landet så mycket. Grannarna där är så vänliga, och när jag upptäckte att potatismjölet var slut var det självklart att gå till dem. Fast på vägen över till deras hus slog det mig att jag inte visste vad som väntade. Paret som bor där är äldre och mycket kan hända över en vinter. Jag hade hört att mannen varit lite sjuk. Min oro steg när ingen öppnade trots att jag bultade och ringde på massor av gånger. Tänk om de var fullständigt utslagna där innanför? Men så for dörren upp tillsammans med det där galna fotbollsskränet.
– Hallååå, ropade grannfrun för att överrösta ljudet.
– Du får ursäkta men han hör nästan ingenting numera, sa hon sedan och tittade menande mot sin make, som satt bara någon meter från TV:n i vardagsrummet innanför henne.
Halvt skrikande förklarade jag mitt ärende och sträckte fram den lilla tomma koppen jag haft med mig. Frun nickade glatt, tog koppen och försvann ut mot köket.
Medan hon var borta stod jag kvar i oväsendet och funderade. Hur länge skulle jag stå ut med ett sådant ljud? Kanske en minut. Eller två. Eller hade jag klarat det om det var min man som nästan förlorat hörseln? Han gillar ju också fotbolls-VM.
Plötsligt blev grannfrun min idol. Jag hoppas att jag ska vara som hon mot den jag älskar. Och att min man ska vara likadan mot mig. Att vi ska stå ut. Jag kan egentligen inte tänka mig något vackrare och tryggare. Att finnas vid varandras sida, vad än livet gör med oss. Även om vi blir lite lomhörda. Fast helst skulle jag önska att jag och min man blir lomhörda samtidigt, hann jag tänka innan grannfrun kom tillbaka. Ljudet var verkligen öronbedövande.
– Varsågod, gastade hon och sträckte mig min kopp, nu fylld av potatismjöl.
– Tack, sa jag och log.
Egentligen hade jag velat säga mer. Något om att hon var ett monument på evig kärlek. Men jag hade ändå inte kunnat göra mig hörd, för just då gjorde Frankrike mål.