Efter ungdomssamlingen en fredag någon gång under mina tonår, kommer en kille från samma ungdomsgrupp fram till mig och säger:

”Nu har vi pratat om er tjejer och kommit fram till att Anna har snyggare kropp än du, men att du har starkare utstrålning”.

Va?

I det läget hade jag önskat att jag vore filmrepliksnabb och kunnat drämma till med något riktigt bra svar.

I stället stod jag och gapade.

Hade alltså de snälla killarna i min ungdomsgrupp suttit och jämfört våra kroppar?

Efter lite mer efterforskningar (eller tja, egentligen behövde jag bara fråga rakt ut och de svarade glatt) fick jag reda på att de minsann gått igenom alla tjejernas bröst, rumpa och ansikte för att komma fram till den viktiga slutsatsen om vem av tjejerna i ungdomsgruppen som vann respektive kategori.

Och jag blev så ledsen. Inte för vad de sa egentligen, men för att de överhuvudtaget sysselsatte sig med att jämföra oss tjejer. De fromma killarna som stod med lyfta händer och som jag naivt trodde bara hade ögon för Jesus. Tydligen tittade de också väldigt noga på hur vi tjejer såg ut.

Egentligen kanske jag inte ska vara för hård. De var också fast i patriarkala strukturer och matades av sexismens budskap, men ändå. Borde inte kyrkan ha lärt dem att göra annorlunda?

För om det är något som inte hör hemma i kyrkan så är det den jämförande blicken. Författaren Ylva Eggehorn pratar om att den härstammar från syndafallet när ormen väste om att människorna kunde bli något bättre, de kunde bli som gudar. Och därigenom började människan att jämföra sig.

Det borde vi prata mer om. För den där outtalade eller uttalade jämförandet är en förbannelse.

Till historien om killarna i min ungdomsgrupp hör att vi hade en väldigt bra ungdomspastor. Direkt när han hörde om hur killarna höll på tog han ett allvarligt snack med dem och upplyste om att deras beteende inte var okej.

Vi tjejer blev lättade. Men orden vi fick höra sitter kvar.