“Det var för tråkig teater i kyrkan i dag!”
Fyraåringen som har varit i min kyrkas söndagsskola spänner ögonen i mig. Han är upprörd.

”Teatern” han syftade på är vår kyrkas påskvandring. Jag älskar påskvandringen. Varje år strax innan påsk gör vi om övervåningen i vår kyrka till gården där Petrus förnekar Jesus. Sedan får barnen gå en halvtrappa ned och där möter de Judas med 30 silverpengar.

Ytterligare en våning ned får barnen prova att slå spikar i ett kors. I källarvåningen kommer man fram till graven där en ängel med jättestora vingar berättar att Jesus har uppstått. Därefter byter vi den sorgliga bakgrundsmusiken till glad musik och serverar glass med massor av strössel. Då firar vi uppståndelsen.

Varje år är jag lika glad över alla de ledare som engagerar sig i detta. Och ärligt talat har jag svårt att tro att något barn egentligen tycker det är tråkigt. Inte otäckt heller. Korset barnen spikar i är tomt. Vi visar inget av det våldsamma. Jag tror snarare att det femåringen upplever som ovanligt är känslan av allvar.

Vi gör ju nästan alltid bara glada grejor i vår söndagsskola. Tävlingar, vandringar genom Röda havet och godisregn. Men påskens budskap kan inte berättas utan allvar. Därför blir jag inte så stressad av fyraåringens kritik just den här gången. För i längden kommer han förstå. Att utan det dystra hade det aldrig blivit påskdagsmorgon. Med glad musik, glass och strössel.

Samtidigt vill jag ju vara en ledare som lyssnar på barnen. Så jag frågar fyraåringen vad han tycker att vi ska spela för teater på påsken istället.
“Det ska vara dinosaurier”, säger han.
“Hm, tack för tipset”, säger jag.
Sedan har vi pratat färdigt. Nästa år blir det påskvandring igen.