På årets första dag åkte jag till klostret Mariavall på Östelen för att intervjua Syster Siluana, en av nunnorna där. Jag har nog aldrig träffat någon som pratat så passionerat om bön. Hennes ansikte fick liksom en särskild lyser när hon beskrev sitt böneliv – hur den personliga bönen blivit en ovärderlig viloplats, en dyrbar pärla, ja, det viktigaste i hennes liv.

Har du alltid bett? frågade jag och Syster Siluana berättade då att hennes föräldrar hade olika livsåskådningar, att de aldrig gick i kyrkan eller pratade om Gud. Men en sak gjorde mamman: Varje kväll bad hon ”Gud som haver” med sin dotter. 

Och då slog det mig att jag hört samma sak så många gånger att det numera är mer regel än undantag i intervjusammanhang. Gång på gång har människor berättat för mig om kraften i aftonbönen – hur den, som enda kristna inslag i barndomen, blev ett frö som födde tro. 

Som präststudenten som jag intervjuade före jul. Han kom inte från ett kristet hem, men hans mormor var kulturkristen och bad ofta ”Gud som haver” med honom under barndomen. En enkel ritual som fick större konsekvenser än vad både han och mormorn kunde ana.

Och så är det ju med Gud. Han tar det lilla och gör något stort. ”Gud som haver” kan kanske kännas sliten, och ofta kanske den beds halvhjärtat, mitt i en gäspning, men ändå kan den bli en grund att stå på, en trygghet i livet.

Ja, ni har fattat. Det jag egentligen vill säga är: Glöm inte att be med era barn. Dessutom kan den där bönestunden vid barnens sängkant bli en andakt även för dig. Som vuxna behöver vi också påminna oss om att vi är barn som Gud haver kär. Och att lyckan kommer, lyckan går, men Gud förbliver fader vår.