Kritik är bra och nödvändig. Är den saklig och vi tar den på rätt sätt kan den få oss att utvecklas. Ofta är vi dåliga på att ta kritik. Trots att jag är psykolog har jag svårt att ta kritik framför allt från min fru. Jag vet i teorin hur man ska göra men har svårt för det i praktiken.

Under hela livet blir vi granskade. Det börjar redan på BVC, där vi mäts och vägs. I skolan får vi redan första året vid utvecklingssamtalen höra vad vi behöver bli bättre på. Några år senare får vi betyg som tydligt visar om vi är okej eller inte.

Som vuxna blir vi granskade både på jobbet och hemma. Tuffast är nog granskningen hemma. För det finns ingen som upptäcker våra svagheter och dåliga sidor så väl som vår partner och våra barn. Och som dessutom påpekar det …

En journalist som inte gillade mina åsikter skrev i en krönika att jag är psykiskt förvirrad, lider av sexuella hämningar och förträngda barndomsminnen. I stället för en saklig debatt körde hon med strategin: ”Gillar du inte budskapet så skjut budbäraren.” Därför tog jag inte åt mig.

Men när min fru blir ledsen eller irriterad på mig har jag svårt att ta det. Den här krönikan är ett försök att förstå och sätta ord på varför jag reagerar som jag gör. Men också för att jag ska inse vad jag måste träna på.

Jag har nog alltför höga krav på mig själv som man. Jag känner mig ofta misslyckad när min fru är besviken eller irriterad på mig. Jag måste försöka ha mer rimliga krav på mig själv. Inte ta all kritik som ett bevis på att jag är en dålig man.

Jag måste inse att jag aldrig kommer att bli drömmannen utan fel och brister. Men jag vill försöka göra vad jag kan för att ha en lycklig fru.

När jag får kritik tycker jag ibland att den är orättvis. Att min fru bara ser mina brister. Jag behöver inse att hon även då älskar mig. Att hennes kärlek till mig inte utesluter att hon ibland påpekar att jag också har mina sidor.

En sak som både jag och min fru tycker jag blivit bättre på är att inte ge igen. Jag drar inte längre upp det jag ibland saknar eller irriterar mig på hos henne.

Jag har nu upptäckt att anfall är ett mycket dåligt försvar. Men det tog ett antal år att inse det och sedan omsätta det i praktiken. Jag behöver fortfarande jobba med att respektera att min fru känner det hon känner. När hon inte tycker att jag bryr mig, är det sant för henne. Att jag då drar fram alla de gånger jag faktiskt brytt mig förvärrar det bara konflikten.

Men när jag visar att jag förstår hur hon känner sig är ofta problemet ur världen. Det här är några av de saker som jag tränar på. Kanske känner du någon som också behöver lära sig att ta kritik?