– Vem är rädd för svarte man?
Så ropade han som stod i mitten av gympasalen när jag gick i mellanstadiet.
– Inte jag, ropade vi andra som stod mot väggen.
Sedan sprang vi för glatta livet för att inte ”svarte man” skulle fånga oss. Tänk att det bara är 25 år sedan man fick leka sådana primitiva lekar i skolan. Fast den primitiva rädslan, den som grundar sig i hur folk ser ut på utsidan, den finns fortfarande.
Det upptäckte jag under min spännande biståndsresa till Kenya under förra veckan. Där, fem timmars skumpig biltur rätt ut på landsbygden, mötte jag en liten flicka som var livrädd för den vita kvinnan. Mig alltså. När jag busade med henne lite ryggade hon tillbaka som om jag vore Frankensteins syster. Och sedan, när vi kom till den röriga huvudstaden Nairobi var det min tur att vara skraj. Inte för att folk där är svarta, utan för att jag är vit.
I Kenya signalerar min hudfärg rikedom. Pengar till hyra eller mat till någons barn. Det händer att västerlänningar kidnappas vid rödljus, så det gäller att låsa alla bildörrar från insidan, och fönstren på gästhuset där jag bodde var försedda med galler. Det där kan jag vid det här laget, för jag har varit i Nairobi förut. Fast den här gången skulle jag dessutom akta mig för somaliska terrorister. Bara någon månad har gått sedan den otäcka attacken mot Westgate-gallerian, och alla uppmanas att spana efter Al- Shabaab-soldater. Hur nu en sådan ser ut.
– Ungefär som mig, sa en man som en morgon hamnade vid mitt frukostbord i det lilla gästhuset.
Sedan skrattade han så varmt och högt att det bullrade över hela matsalen. Han presenterade sig som kristen biståndsarbetare från Etiopien. Ända sedan han kom till Kenya hade han blivit bemött med misstänksamhet. För alla, både etiopier och somalier dras över en kam.
– De känner igen oss på våra raka näsor, sa han och pekade på sin näsa.
Sedan skrattade han igen så att mitt stekta ägg dallrade. Inte särskilt mycket Al Shabaab över denne glade man tänkte jag. Men frågan är vad jag tänkt om jag mött honom på gatan. Eller i en galleria. Kanske att han var en svart man med misstänkt rak näsa. Nu hade en gemensam frukost tvingat mig att ge honom chansen. Precis som en kvinna i slummen senare samma dag skulle ge mig chansen. Hon presenterade sig som Jenn och berättade att hon hade sex barn som hon lovat att leva för. Därför var hon noga med att inte slarva med bromsmedicinerna mot hiv. Sedan tog hon min hand och sa:
– Tack för att du kom och hälsade på oss. Jag förstår att ni västerlänningar känner er oroliga efter Westgate- attacken.
Det värmde. För även om min oro inte i det närmaste går att mäta sig med hennes var jag så glad att hon valde att se den. Se mig. Och inte bara en flashig viting.
Så, Vem är rädd för svarte man? Inte jag. För rädda får vi vara. Men inte för varandra.
