Jag borde vara en roligare mamma. Ganska ofta tänker jag att jag lekte bättre innan jag fick egna barn. Min brorsdotter kan intyga att jag var Sveriges knasigaste faster, och Amerika har nog aldrig sett en så påhittig barnflicka. Som nittonåring jobbade jag ett år i Kalifornien med att passa en sexårig pojke. Det var nog tänkt att jag skulle städa också, man jag var inte intresserad av de där måste-grejorna. Jag ville hellre lära kvarterets ungar att spela hockey på rullskridskor, eller att palla apelsiner i grannens trädgård. Sen växte jag upp och blev förståndig. Så förståndig att måste-grejorna tog över. Och den här terminen satte jag personbästa i tråkighet. När min fyraåriga dotter talade om för mig att jag inte längre dög ens till att leka med Barbies.

För något år sedan älskade hon när vi satte oss på golvet och tog fram hennes låda med spinkiga dockor. Jag klädde på och av dem, medan hon hittade på vad dockorna skulle göra. Det var rätt mysigt att sitta där och höra hennes fantasi växa sig vildare för varje gång. Barbisarna gick på cirkus och gifte sig med varandra, de pussades och slog volter i luften. Till slut började jag tycka att min dotter var rätt självgående under de där små stunderna på golvet i lekrummet. Det passade bra, för då kunde jag samtidigt svara på något mejl i telefonen. Eller para strumpor i garderoben intill. Barbieleken blev en smidig favorit och min dotter märkte ingenting alls. Ända tills hon en dag tvärvägrade. När jag tog fram barbielådan muttrade hon surt:

– Jag vill inte leka med Barbies med dig, det är inget roligt att leka med dig,

Sen började hon tjata på sin storasyster i stället, som enligt henne var mycket bättre på att leka. Mitt självförtroende sjönk som en sten. Jag som fortfarande trodde jag var rätt kul, och så får jag nobben av en fyraåring. Det var mer än jag kunde ta. Så nästa kväll försökte jag igen. Aldrig någonsin har en vuxen person tjatat så om att få leka med Barbies. Då ställde min dotter ett ultimatum. Hon satte armarna bestämt i sidan och sa:

– Okej då. Vi kan väl leka med Barbies. Men då får du inte hålla på med allt det där andra som du alltid håller på med.

Aj. Där satt den. För visst hade hon märkt. Att jag gjorde annat. Och det spelar ingen roll om man har Sveriges bäst bevarade barnasinne om man ändå har näsan i mobilen. Och nu tror ni att jag ska fortsätta anklaga mig själv i all oändlighet. Men det ska jag inte. För jag ska ha semester. Tillsammans med mina barn. Kanske kommer vi inte palla apelsiner och spela hockey på rullskridskor, fast man vet aldrig. Det enda jag vet är att jag har sex veckor på mig att öva upp min förmåga att strunta i måste-grejorna och vara där igen. Helt och hållet alltså.

Glad sommar!