Lyd mitt råd: Om du och jag går på fest någon gång och det ordnas musikquiz – se till att du inte hamnar i mitt lag! Jag är nämligen helt kass på sånt. Jag har ingen aning om vilket år som ”Smoke on the water” blev en hit. Och om det var Deep Purple eller Kiss som sjöng den.

Jag är avundsjuk på dem som går runt och bara har den där kunskapen. Som en skatt de kan plocka fram och briljera med.

Fast det skulle kunna uppstå ett undantag. Om någon, någon gång ville ordna ett quiz om sånger som brukar sjungas i kyrkan så skulle jag äga. Ända sen barnsben är jag marinerad med söndagsskolsånger, ungdomskörssånger, lovsånger och psalm. Men än så länge har jag inte kunnat skryta med det där.

Gudstjänstsång är en mycket smal nisch i Sverige i dag. Den enda gång jag har användning för mina sånger är just när jag går på gudstjänst. Oftast går jag i min egen kyrka, där folket omkring mig kan texterna lika bra som mig.

Men så en lördag bjuder några kompisar som inte brukar gå i kyrkan in oss på konfirmation. Deras tonåring ska konfirmeras i Svenska kyrkan. Vår familj anländer sent till konfirmations-gudstjänsten och lokalen är packad med föräldrar, kompisar och släkt. Vi får nöja oss med ståplats längst bak. Prästen hälsar välkommen och så är det dags för församlingssång.

Då uppstår en osäkerhet i rummet.

Det är uppenbart att de allra flesta som är här den där dagen är som våra kompisar. Inte så kyrkvana. De har bara satt sina tonåringar i konfirmation, och nu verkar det som om prästen förväntar sig att de ska sjunga med i sånger som ingen kan.

Ingen utom jag. Detta är min chans. Nu ska jag plocka fram min skatt. Äntligen får jag briljera.

Jag slår ihop det lilla texthäftet som de andra håller precis under sina näsor. Sen tar jag på mig en dryg min som säger: ”Va? Kan ni inte den här utantill?” Medan­ folk runt omkring mig kämpar för träffa rätt på tonerna, klämmer jag i från tårna i psalmen skriven av Christina Löwenstam:

”Jag tror på en Gud, som är helig och varm”

Det känns bra. En liten stund. Sen börjar jag tänka på vad jag sjunger. Eller på vem jag sjunger om. Gud. Som är helig och varm. Det slår mig hur larvigt det är att vilja briljera i kristen sång. Som om det vore det som var skatten. Det som jag har funnit. När den verkliga skatten är kärleken.

Den som inte är skrytsam. Inte uppblåst. Under några sekunder känner jag mig skamsen. Sen blir jag full i skratt åt att jag är en sådan fjant.

I sista versen stämmer jag in igen, fast inte lika högt den här gången. ”En skrattande Gud som vill skratta med mig” sjunger jag och inom mig tycker jag mig se Gud flina, retsamt och varmt åt mig och säga:

– Så är det. Du är verkligen en fjant ibland. Och jag älskar dig.