Det är en mysig måndag i december när jag läser i tidningen att mina barn är kassa i matte.
Jag har precis köpt godis eftersom jag lovat dem att dekorera pepparkakshuset, men nu kommer jag nästan av mig i julfriden. För om man ska tro den senaste Pisa-undersökningen där man jämfört skolungdomar i olika länder och deras kunskaper i bland annat matematik ligger de svenska eleverna hela 37 platser efter de riktiga ljushuvudena. De i Korea. Är inte det ungefär det värsta man skulle kunna berätta för svenskar som försöker gå in för landning kring granen? Vi som bara känner oss trygga om vi får vara bäst.
Nu verkar det alltså som om nästa generation blivit fullständigt ifrånsprungen. I framtiden får de väl åka till Korea och försörja sig som bärplockare. Kanske har barnen fortfarande en chans om vi ställer in jullovet och ägnar oss åt derivatan redan från sexårs.
Å andra sidan tror jag inte att deras lärare är så sugna på det. De behöver semester. Min dotters mellanstadiefröken har pratat i falsett hela terminen om all dokumentation hon måste ägna sig åt. Stackarn, nu förväntas hon även driva en egen blogg. Enligt en undersökning gjord av skolverket hinner lärare i dag bara ägna tio procent av sin tid åt att förbereda lektioner. Tio procent, då är man ju glad om man hinner sudda tavlan.
Det är nog bra att det görs sådana där tester ibland. Så att vi kan fundera över hur vi kan ge lärare bättre förutsättningar. Fast med tanke på hur mycket som skrivits om skolan sista veckan verkar vi lite väl ängsliga. Som om ett dåligt resultat på ett internationellt prov plötsligt får oss att tro att våra barn inte lär sig någonting alls. Jag ser ju hur mycket som trillar ned. Inte bara i matte och svenska. Min dotter har dessutom fått en utbildning som kamratstödjare. Det är jag inte säker på att skolelever får i Korea.
Jag lämnar tidningen kvar på tåget och köper godiset till pepparkakshuset. Dotterns kompis som vill vara med och dekorera plingar på. Sedan sitter de där och pillrar i timmar och resultatet blir fantastiskt. Försiktigt, försiktigt lyfter kompisen mästerverket för att ställa det på brickan vi sett ut. Pang säger det och hela härligheten trillar i golvet. Väggar, skorstensdelar, glasyr och godis ligger där i en enda röra.
Rummet blir alldeles stilla och kompisens ansikte vitt. Själv känner jag mig lätt irriterad, eftersom det faktiskt var jag som hade bakat huset. Min dotter där-emot gör århundradets snabbaste överslagsräkning. Det tar ungefär tre sekunder, sen säger hon:
– Äsch, det gör inget, och klappar kompisen på axeln.
För en kompis känslor är mer värda än ett pepparkakshus. Så. Där fick jag mig terminens sista läxa. Av en unge som sägs vara kass i matte. Fast ekvationen om nåd, den har hon redan hajat.
