Jag är en fegis. Det är därför jag behöver mina tjejkompisar. Särskilt min kompis Sussie för hon är så sträng. För ett tag sen käkade vi middag ihop. Vi började prata om mammografi. Om att helt frivilligt stoppa in brösten i en sådan där maskin som pressar ut dem till taxöron. Om att jag låtsas som om det regnar och råkar tappa bort mina kallelser till de där undersökningarna eftersom jag tycker det hela är så olustigt. Då blev Sussie arg: ”Nej Malin, nu får du väl ändå skärpa dig. Det här är inte okej”, sa hon.

Och jag skämdes. För jag vet. Vet att jag ska vara glad som får de där förfärliga breven på posten. Glad för att jag lever i ett land där jag helt gratis kan gå och kolla så att jag inte har cancer. Glad för att jag har en kompis som Sussie som blir sur ibland. När jag inte gör det jag egentligen vågar. När jag fegar så att jag faktiskt utsätter mig själv och min familj för risken att inte ta hjälp. Så farligt är det ju faktiskt inte. Med några sekunder i den där taxöron-maskinen.

Några dagar efter middagen kom det märkligt nog ett sånt där brev igen. ”Malin Aronsson är välkommen på mammografi.” Jag stod där i hallen och var nära att göra som jag brukade. Lådan med pappersåtervinningen kändes så lockande. Men så såg jag Sussies ansikte framför mig. Den stränga blicken. Och kärleken bakom. Och så gjorde jag det. Jag skrev upp det i min digitala almanacka. Och gick dit.

Nu är det gjort. Och vet ni. Jag är frisk. Jag har nog aldrig känt mig så frisk. Mina taxöron är clearade. De innehåller ingen cancer, åtminstone vad de kan se. Åtminstone inte just nu. Det är fantastiskt, för jag vet att det inte är självklart.

Dessutom vet jag en sak till. Ibland är det bra med en kompis som blir arg. Särskilt när man är en fegis.   

Läs mer: Med omsorg och fokus på den andra kan vänskapsrelationen få nytt liv