Den populära dansbandssångaren Christer Sjögren har gett ut boken Får jag lov att berätta. I den berättar han öppet om en gammal otrohet med Lotta Engberg. Hur Christer och hans fru Birgitta lyckades hitta tillbaka till varandra vet jag inte. Men efter att ha försökt hjälpa många par att rädda sitt äktenskap efter en otrohet har jag lärt mig en hel del.
Har man varit otrogen är det bäst att genast berätta det. Ju längre det pågått, desto svårare är det att bygga upp en ny tillit. Det är också värre att få reda på det av någon annan.
Ibland ställs man inför ett etiskt dilemma när man upptäcker att en vän i hemlighet är otrogen. Jag brukar då ge rådet att säga till vännen att om han eller hon inte berättar det för sin partner kommer du att göra det.
Ibland slår otroheten ner som en blixt från en klar himmel. Men många gånger har det funnits misstankar. Att ljuga när man får frågan om det finns någon annan är det sämsta man kan göra.
Flera kvinnor har berättat för mig att det värsta var inte att mannen hade sex med en annan. Det värsta var lögnen. Hur ska hon nu kunna lita på honom?
Man ska inte ljuga. Men ska man alltid självmant berätta om en otrohet? I undantagsfall när det är en enstaka händelse som hänt för länge sedan kanske man inte ska göra det. Man kan orsaka stor skada för att man vill lätta sitt eget dåliga samvete. Det dåliga samvetet kan vara det straff man får bära
Har man varit otrogen ska man själv ta på sig hela och fulla ansvaret . Inte skylla ifrån sig och säga att om partnern varit mer omtänksam, inte tjatat så mycket, eller inte sagt nej till sex, så hade det aldrig hänt.
Vill partnern veta detaljer ska man berätta det. Kommer det senare fram är att man ljugit och inte berättat allt är det svårt att bygga upp en ny tillit.
Ibland träffar jag par där den som varit otrogen erkänner, tar på sig hela ansvaret, ber om förlåtelse och sedan tror att det ska bli som vanligt igen. Så är det sällan.
Det tar ofta ett par år innan det bli något så när normalt igen. Man kan förlåta en otrohet men aldrig glömma den. Såren läker men ärren finns kvar. Däremot kan man låta bli att använda otroheten som vapen när man grälar.
Att förlåta är inte en känslosak. Att förlåta är ett viljebeslut att inte längre anklaga och skuldbelägga. Trots att man har anledning att göra det. Då startar en process som kan ta längre eller kortare tid.
Men så småningom kan man bli fri och kan gå vidare tillsammans. Fatta därför inga livsavgörande beslut om att slänga ut mannen eller frun och skilja dig när du är i ett chocktillstånd. En otrohet måste inte betyda att det är kört.
Alf B Svensson,
Fixa kärlekens psykolog
