Helena upplevde hur Jesus gick vid hennes sida mitt i sorgen. Visa

Guds styrka bär även när saknaden tar över

Blogg Livet med Gud Sorg

Det är något som gör ont med våren. När träden blommar. När naturen vaknar upp efter en lång, kall och frusen tid. Allt får liv igen. Allt blir så ändlöst vackert, solens strålar värmer, tröstar, och intygar att en mildare, ljusare säsong är här.

Jag vill bara andas in den, känna och vara lycklig. Jag vill njuta av den bästa tiden och glömma att jag är änka. Jag vill sitta i Kungsträdgården under körsbärsträden som alla andra med min älskades hand i min, äta glass och bara vara lycklig.

Våren väcker någon sorts underliggande förväntan om en underbar sommar, drömmar om en perfekt semester, nästan kräver att jag ska vara lycklig. Eller också är det bara jag, som så oändligt gärna vill få känna den där lyckan och det är där det gör ont.

När jag mitt i lyckan, mitt i löftena om ljus, värme och nytt spirande liv, inser att han fortfarande inte här. Jag står inför ytterligare en vår och en sommar utan honom. Utan barnens pappa. Vi ska planera för ytterligare ett sommarlov där han inte är med. Ytterligare en skolavslutning där jag kommer sitta ensam och försöka stoppa tårarna, känna sorgen över att han inte får se, inte vara med, smärtan i vetskapen om att barnen bara har en förälder som kan se och bekräfta.

Än en gång ska jag våndas över att inte räcka till, inte kunna dela stoltheten över framstegen våra fantastiska barn gjort. Här tar jag slut, igen. Det är liksom mer än jag orkar bära.

Men det är här Gud kommer in i bilden – igen!

Som så många gånger tidigare när min kraft är slut och jag inte vet hur jag ska kunna ladda om, hitta styrkan, så blir jag påmind om att jag är ju faktiskt inte är ensam. Jag behöver inte vara stark och bära allt själv. Den obevekliga kärleken som aldrig tar slut, nåden och omsorgen som jag gång på gång fått uppleva, är ständigt närvarande i våra liv. Gud är ständigt närvarande!

Jag blir påmind om att Han är de faderlösas fader och änkors försvarare. Och att när jag är svag är jag stark. På något förunderligt sätt landar jag här, som alltid till slut, i djup tacksamhet, över det vi hade och allt jag fortfarande har kvar. Jag känner mig rik, räknar mina välsignelser och förundras över hur vackert livet är trots allt.

Precis som våren runt oss tycks vilja förmedla, så finns det alltid en framtid, det finns alltid ett hopp. Jag väljer att tro det. Jag älskar våren.

Läs också: Trösten i sorgen efter Anders är det största jag upplevt

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
ANNONS