Till tonårsföräldersversionen av mig själv. Det här brevet är skrivet av dig. Det är skrivet i en period av fundamental trötthet. När du skrev det hade du köttfärs på ena foten, du var kissnödig sen länge, du hade förlagt din hårborste för flera veckor sedan och du tänkte tankar av en karaktär du inte trodde du skulle kunna tänka.
Du skrev det för att du var rädd för att du skulle glömma allt det på några år och därför göra dina medmänniskor en otjänst.
Förmodligen sitter du ibland och ser små filmklipp på de där små söta liven. De som nu slår i dörrar och anklagar dig för att inte fatta något. Du ser på de där minnena och tänker: ”Om jag bara hade förstått att njuta då”. Men vet du? Du förstod väldigt väl att njuta då. Du gjorde allt du kunde för att njuta. Men man njuter bara till en viss grad när man aldrig någonsin får kissa själv.
Så jag skriver till dig för att vända på perspektiven. I stället för att du ska berätta för de nyblivna föräldrarna hur fort tiden går och att de måste njuta, så berättar jag nu för dig att du som nybliven förälder gjorde precis allt du kunde för att just njuta. Du njöt vid varje möjlig tidpunkt.
Men däremellan grät du av sömnbrist, grälade du på din man för saker som inte var hans fel, somnade du i soffan innan nyheterna, äcklades du när du torkade diverse kladd från kläder och möbler, skämdes du för att du längtade efter förr och bad du till Gud om bara tre timmars ostörd vila mitt i natten.
Ditt förslag om att njuta mer kommer bli ytterligare ett krav på den förälder du erbjuder det till. Det kommer att uppfattas som en förtäckt anklagelse om att han eller hon inte är riktigt kompetent för sitt jobb. Och upplysningen om att tiden går så fort kommer att bli ett hån när klockan segar sig fram mitt i legolandet.
Jag förstår att du nu vet saker som du inte visste när du skrev det här brevet. Jag förstår att du kommer lockas att tänka att det du vet nu övertrumfar det du visste då och att du ändå kan ta dig rätten att komma med dessa vishetens råd om tidens skyndsamma gång. Fall inte för den frestelsen.
Hur mycket ny kunskap du än har så är mottagarens erfarenhet ändå densamma. Där och då vill ingen höra om hur njutbart man bör finna sitt vardagskaos. Hur vis och erfaren du än har blivit efter vägen.
Du älskar dina barn. De är de klokaste, vackraste och mest finurliga människor du har mött. Men som nybliven förälder var du just ny. Och det var en väldig massa nytt du skulle lära dig på en gång. Väldigt mycket som skulle omprioriteras. Du behövde inga direktiv om att njuta. Du behövde människor som frågade dig hur du mådde och vad du längtade efter. Bara så du vet.
Vänligen
/Du, i en hög av duplo.
Josefine Arenius, föreläsare, projektledare, tvåbarnsmamma.
