Bianca Ingrosso har lagt fillers under ögonen för att slippa se så trött ut. Tidigare har hon gjort en läppförstoring.

När hon skriver om detta på sin Instagram (som följs av nästan 1 miljon människor) garderar hon sig mot kritiken  genom att skriva ”You do you, I do me” – alltså, du gör vad du vill, jag gör vad jag vill och ingen ska säga något om det.

Det får mig att undra: Kan ni överhuvudtaget ha åsikter om någon annans val? Finns det något utrymme att ha ett sansat samtal om skönhetsingrepp som fenomen utan att någon känner sig dömd? Och kan jag uttrycka åsikter om vad en influencer bör eller inte bör prata om i sina sociala medier?

Om jag skulle fråga Bianca Ingrosso skulle hon förmodligen bara upprepa raden: ”I do me” och sedan skulle det samtalet vara avslutat.

I årets Melodifestivalen sjöng 15-åriga Malou Prytz om samma sak. Inför sitt framträdande av låten ”I do me” förklarade hon att den handlade om att man inte ska lyssna på någon annan än sig själv.

Och jag undrar: Är det dåligt att ta input från andra?

Idén om att ingen annan har med ens liv att göra känns så hyperindividualistisk att jag blir lite rädd. För jag är helt övertygad om att jag själv inte alltid vet mitt eget bästa, att jag behöver hjälp att tänka kring moraliska val och att jag vill gärna att någon påtalar om jag gjort något fel. Hur ska man annars lära sig att leva?

Obenägenheten att vilja lyssna på någon annans uppfattningar kan också komma från vår kulturs, nästan sjukliga, vurm för konsensus. Det blir ju lätt dålig stämning om någon har åsikter om någon annans livsval. Och välgrundade argument har vi inte så mycket till övers för. Därför nöjer vi oss med att säga ”I do me”.

Men är det inte mer sant att ”we do each other”?