Jag pratade med en kompis häromdagen. Vi samtalade om folk som mår dåligt. ”Allt de skulle behöva är att älska sig själva”, sa min kompis. Jag hummade och nickade, för det lät ju så bra. Samtidigt var det något i mig som skavde. Vi talar så ofta om detta med att älska sig själv, men hur lätt är det egentligen? Gör jag verkligen det själv? Älskar mig själv, helt och fullt. Nja …

Jo, så klart, det finns stunder när jag tycker att jag är rätt förtjusande. I lördags till exempel. Då lagade jag en overkligt god middag på femton minuter. Medan pastan puttrade satte jag upp alla adventsstjärnor och byggde en charmig åsna till kyrkans adventsgudstjänst. Sedan satt jag där och njöt av min goda korvgryta och åsynen av åsnan. Jag älskar den jag var i lördags. Både huslig och påhittig. Dessutom klädd i ett par riktigt snygga jeans. Men det var i lördags det. Det finns ju andra dagar också. Dagar när jag knappt vill se sig själv i garderobsspegeln på morgonen. Dagar när strumbyxorna hänger ocharmigt långt ned i grenen. Dagar när man vet att man misslyckats men skyller ifrån sig. Dagar när man döljer sina skavanker för andra, men ändå måste stå ut med sig själv. Och nu undrar jag, måste man verkligen älska allt det där? Kan man ens begära det av sig själv? Eller räcker det att man accepterar den man är? Sedan får man lita på att det finns en annan som älskar.

När jag var tonåring trodde jag stenhårt på låten ”Greatest love of all”. Jag blundade och sjöng med Whitney Houston i orden om hur den största kärleken är kärleken till oss själva. I dag tänker jag lite annorlunda. ”Greatest love of all” är fortfarande en bra text, men inte tillräckligt bra. För jag har upptäckt att kärleken till mig själv inte täcker alla dagar. Inte alla skavanker. Däremot finns det en annan kärlek som gör det. Guds kärlek som det tar ett helt liv att fatta höjden, bredden och djupet av. Om fler skulle göra fatta detta, skulle kanske färre må dåligt. Tänk om det till och med hade hjälpt Whitney?