Jag vill börja det här året med två tack.
Det första vill jag rikta till trafikpolisen som från och med nu kommer att ge mig böter om jag talar i mobiltelefon utan att använda handsfree när jag kör.
Det andra vill jag rikta till mina barn som envisas med att sno mina hörlurar så att detta med handsfree kommer att bli typ omöjligt för mig.
Om man slår samman dessa två aktörers insatser får vi ett resultat som för mig kommer att innebära tystnad. Blanka minuter där jag inte kommunicerar med någon alls. Det handlar mest om korta resor till och från tunnelbaneparkeringen där jag ställer min bil när jag ska till jobbet. Och till innebandyhallen där jag hämtar min son några gånger i veckan. Men ändå. Dessa små stunder i bilen är början på den nya sorts dagar som jag strävar efter att bli bättre på under 2018. Den sortens dagar som kallas randiga.
Det var i går jag lärde mig det där om randiga dagar. Jag pratade med en kollega som är på väg tillbaka in i arbetslivet efter att ha bränt ut sig ordentligt. Jag har stor respekt för människor som har varit med om det där. Jag är inte dummare än att jag förstår att jag själv balanserar på gränsen ibland. Så när jag möter dem som vet vad stress kan göra, lyssnar jag noggrant. Jag frågar efter varningsklockor och om vad de hade gjort annorlunda om de vetat vad de vet idag.
Då berättade min kloka kollega att hennes doktor sagt att hjärnan behöver randiga dagar. Det betyder att man inte fyller varenda minut med saker som ska göras, samtal som ska föras, statusar som ska postas eller bilder som ska snappas, utan att man låter vissa stunder vara helt blanka. Det gör att hjärnan pallar bättre. Och längre.
Det lät så klokt när min kollega sa det, men så fort vi pratat färdigt var det som om jag glömde allt. Efter dagens slut tog jag hissen ned tillsammans med Facebook. På tunnelbanan tuggade jag i mig minst tre mail och drog igång en sms-tråd med klassmorsorna. Jag hann inte riktigt klart, så när jag kom fram till bilen tänkte jag att det var förargligt med den där nya lagen.
Men så kom jag och tänka på randigt, och då kändes det riktigt bra att lägga ner telefonen i väskan. Sedan körde jag hela vägen hem utan att plocka upp den igen. Det var ganska tråkigt, måste jag erkänna. Ingenting särskilt hände. Men kanske är det just det som är grejen? Blankt en stund. Inte bara för att vi ska köra säkrare. Utan också för våra hjärnors skull.
Så. Tack igen barnen. Tack trafikpolisen.
