"Vi säger inte herregud"

Blogg Dela tron i vardagen Barn och tro

Vår bloggare Josefin Lilja om att avstå från vissa ord och stå för det.

Förskolans gård vid hämtningstid. Halvstressade föräldrar öppnar och stänger grindar, små neonfärgade västar dras av och sandiga barn låter sig bäras mot bilarna.
Vi står och pratar med fröken, sonen och jag. Om hur dagen varit och hur mycket han ätit. “Ja, herregud, det har gått så bra i dag, visst då?”, slänger fröken ur sig och det är då det händer.
Blixtsnabbt kontrar min snart 4-årige son med ett högt utrop: ”Vi säger faktiskt inte herregud!”.

En något obekväm fröken skruvar på sig. En ytterligare pedagog som befunnit sig bredvid, blandar sig nyfiket i samtalet:
”Oj, jaha, det visste vi inte!”, säger de och ber närmast om ursäkt.
Jag står och väger och känner mig aningen obekväm jag med. Jag har svårt att bestämma mig för om jag bör berömma sonens frimodighet eller försöka släta över det han sa.
Det blir ett mellanting. ”Ja, det är sant att vi inte brukar säga så, men andra kan använda det!”, säger jag och tittar ömsom på sonen, ömsom på fröknarna.
”Vi kanske säger så…”
”I andra sammanhang?” tillägger den nytillkomna fröken och jag nickar ivrigt, tacksam för passningen.

Läs mer av Josefin Lilja: Sluta inte gå i kyrkan när du får barn

Innan vi lämnar förskolans gård har vi fått prata om att orden Herre Gud i stället kan användas som en bön, när man faktiskt åkallar Gud. Och lite skämtsamt konstaterat att sonen säkert kommer bli präst en dag.
Jag påminns om alla de gånger som jag under min skolgång varit med om att svärande klasskompisar bett mig om ursäkt. ”Oj, jag tänkte inte på att du ju är kristen Jossan!”. På den tiden blev jag mest irriterad över att bli utpekad på det sättet och brukade svara något om att ursäkten var onödig.
Men nu, flera år senare, gläds jag över att de uppfattade att jag som kristen stod för något annat, även om det bara handlade om att avstå från vissa ord.
”Ni är jordens salt”, säger Jesus till oss. Det borde rimligen innebära att man får räkna med att sticka ut från mängden ibland, även när det känns obekvämt.

När vi cyklar hem från förskolan är det stoltheten över sonens frimodighet som stannar kvar. Jag hoppas innerligt att han ska våga vara obekväm fler gånger. Alternativet, att bara hålla tyst, tycker jag känns värre.

Kommentera

Logga in eller registrera dig för att delta i diskussionen
ANNONS