I morse traskade jag och barnen i snösörja in på vår förskola. I hallen mötte vi en pedagog som tröstlöst höll på att sortera kläder rätt i barnens lådor.
– Vi har inte ens nån Albin här, sa hon och tittade på den ordentliga lappen i en mössa.
– Har du inte koll på alla syskonbarn och vänner vi ärver kläder ifrån, skrockade jag.
– Nä, log hon trött till svar. Förlåt oss, vi är dåliga.
Jag skämtade. Förstås. Men på väg tillbaka till bilen satt ändå skrattet i halsen. Bara kvällen innan mötte jag en förskolelärare som blivit utskälld av en förälder för att barnet inte hade rätt strumpor vid hämtning. Strumporna i fråga var visserligen omärkta men nog borde de väl kunna ha koll på sånt?
I mitt jobb som föreläsare har jag under hösten stött på många liknande exempel från yrkesgrupper som arbetar med barn. Det har fått mig att fundera.
Kära medföräldrar. Kan det vara så att vi – i snedriktad omsorg – håller på att gå väldigt snett i relation till resten av vuxenvärlden?
När simskolor måste be föräldrar lämna lokalen eftersom de skäller ut de ideella – men välutbildade – ledarna för att undervisningen går för långsamt. När bra lärare säger upp sig för att de inte orkar pressen från föräldrar att sätta bättre betyg på barnen än vad deras prestation håller för? När förskolechefen ska anpassa schemat i matsalen efter vilka tider varje familj äter på när det är helg.
Vad tror vi att vi ger våra barn när vi bidrar till att stressa sönder de vuxna som finns nära dem? När vi inte litar på kompetensen hos dem vi anförtror det bästa vi har? Tror vi att vi gör våra barn en tjänst när vi sätter dem enskilt före gruppens bästa, dessutom på bekostnad av yrkeskunniga vuxnas självkänsla?
Kan vi inte ta i hand på en sak, du och jag, käre medförälder? När det nya året startar – låt oss släppa kontrollbehovet något. Låt oss bestämma oss för att ha förtroende för de vuxna människor som också tycker om våra barn. Låt oss bli en positiv injektion, i stället för ett energidränage.
Och – inte oviktigt – låt oss bli bättre på att märka våra barns strumpor.
Det är alldeles sant som skrives här; jag är en fd förskollärare, som till slut gav upp mitt yrke. Men det finns ytterligare skäl till att det inte fungerar; tex. brist på personal och för stora barngrupper. Egentligen kanske bara det sistnämnda eftersom jag anser att det inte är bra för våra barn att ha alltför många människor att hantera och eventuellt även knyta an till var dag. För att skapa bra relationer så bör barngrupperna minskas, fast med samma antal personal som de har i dagsläget.
Det kanske mycket väl fortfarande behövs att föräldrar behöver märka kläder etc, men barnen skulle med all säkerhet få en bättre start i livet.
En där de syns i gruppen, där de får en chans att bolla sina tankar och funderingar mycket mer och får en känsla av vilka personer de inte ska ”gå med” hur som helst. Idag är barngrupperna så stora att mången fast personal kämpar hårt och länge, men till slut blir sjukskrivna. Och då kommer vikarier in. En del av dem är jättebra, men det finns även andra exempel. Och man kan aldrig veta ifall det är samma vikarie som kommer tillbaka nästa dag. Detta kan skapa distanslöshet till vuxna för barnets del. I vissa fall är det även ”rörigt” för barnet vad gäller vuxna på hemmafronten.
Vi har ännu inte sett hur den behandling vi ger dagens barn kommer att påverka deras synsätt och sätt att vara i framtiden. Jag har egna barn som växt upp i denna stressiga miljö. Men jag har haft privilegiet att kunna arbeta deltid under deras förskoleår. Jag gjorde det dels naturligtvis för att jag kunde och ville, men också för att jag visste vilken miljö mina barn vistades i dagligen. Jag hoppas och tror att det gett dem en fast bas att stå på.
Och jag hoppas även att politikerna på sikt inser att situationen på flertalet förskolor i vårt land dessvärre är ohållbar. Både för personalen, som blir knäckta med tid, för föräldrar som blir frustrerade och framför allt och viktigast; för våra barn som är vår framtid.