Jag har alltid tyckt att åldersnoja är lite okristet. På riktigt alltså. För om Gud har gett oss livet, kan det ju inte vara meningen att vi ska försöka bromsa det. Eller muttra otacksamt över att skinnet rynkar sig av allt vi får vara med om.

Nej, jag har alltid tänkt att jag ska vara tvärtom. Den som ler och ropar JAAA till varje ny fas av livet.  För Guds skull ska jag bli världens mest tacksamma tant. Det är planen. Om jag nu lyckas hålla fast vid den. För någonting hände med mig efter fyrtio. Då började jag vackla. Det är bara att erkänna, numera använder jag ögonkräm. Och igår var jag på middag med några av mina bästa tjejkompisar. Eller tjejer och tjejer, vi är ju faktiskt kvinnor, om vi nu ska bejaka vår ålder på riktigt. De andra fem i sällskapet var flera år äldre än mig. Och när menyn kom fram på bordet hände något märkligt. Som på en given signal drog alla andra fram sina läsglasögon och satte dem på näsan. Sedan började de syna menyerna så där nära som människor med läsglasögon gör. Då kände jag mig nöjd. Så nöjd att jag började skratta. Gjorde segertecken med ena handen och utbrast

– O yes! Jag är sååååå ung!

Bara för att reta de andra. Mina kvinno-kompisar skrattade också. Men ska jag vara helt ärlig, var det inte bara ett skämt från min sida. För jag kände mig verkligen lättad på riktigt. Över att jag fortfarande har några år kvar till läsglasögonen. Det ingick inte i min plan att jag skulle känna så.  Jag ska ju bli värdens gladaste tant. Så idag är det skärpning. Jag har lovat mig själv bättring. Nu har jag lånat ett par läsglasögon från min äldre kollegas skrivbord och sitter här och övar. Tar dem av och på och tänker jaaa, läsglasögon kom! För Guds skull. Och för att livet är härligt. Hela livet. Amen.